Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Komiken som reflex. Av Nils Antoni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Antoni
Snitt genom hj ärnstammen hos en
chimp ans, Graham Brown i g 15.
Vid elektrisk retning av det område som
betecknats »central grey matter area» (centrala grå
substansen) inträder en förändring i djurets andning,
starkt påminnande om människans skratt.
mande lusten att skratta åt sorgliga
underrättelser skulle, i belysning av denna
normala reaktiva dubbelhet i människosinnet
rentav kunna tas som ett blixtljus över
komikens psykologiska problem, avslöjande den
så att säga in statu nascendi. Vi komma här
på den och avslöjar den, ungefär som den
själv kommer på och avslöjar oss i våra
svagheter, oförhappandes.
Hos en del sinnessjuka, särskilt schizofrena,
finner man ofta en utpräglat inadekvat
mimik, »paramimi», ett fnissande och flinande
alldeles utom sammanhang och mening. En
av de värsta grova förbrytare våra
rättsannaler förmäla, väckte härom året särskild
avsky genom sitt fnissande och flinande inför
rätta vid de mest olämpliga tillfällen; det
skulle mycket förvåna mig om det inte var
fråga om schizofren paramimi. Här gäller i
hög grad den allmänna regeln om den
schizofrena psykologiens obegriplighet för oss
vanliga människor. Vad patienten har för
inre känsloläge då han sitter där och flinar,
och om han över huvud taget känner
någonting alls, därom veta vi ganska litet. Just
sådana iakttagelser höra dock till det
material som ligger till grund för själva
begreppsbildningen schizofreni, klyvningen, den
bristande samhörigheten mellan intryck,
tankeförlopp, känsla och känslouttryck.
Grövre patologiska, anatomiskt betingade
exempel på inadekvat mimik ser man
slutligen vid vissa svåra hjärnsjukdomar, vilkas
delvis långa och krångliga namn här saklöst
kunna utelämnas. Alltid äro förlamningar
med i spelet, särskilt beträffande ansikte,
munhåla och svalg, mer eller mindre
utpräglade. På varjehanda intryck, från de minsta
och för friska personer emotionellt mest
neutrala, till utpräglat emotionellt
verksamma sådana, kunna dessa stackars sjuka
komma i krampaktig gråt eller dito skratt,
tvångsgråt och tvångsskratt som det kallas,
oberoende av retningens art, t. ex.
skrattanfall vid smärtretningar, förtretligheter i
stort och smått liksom sorgliga samtalsämnen
och tankar. I ljuset av de experimentella
erfarenheterna kan antas att det rör sig om
ett slags fridissekering, löskoppling av de
mimiska centra i hjärnans djupare delar från
de reglerande inflytelserna uppifrån. Det
anatomiska beviset härför i detalj saknas
ännu och torde bli vanskligt att prestera, så
mycket vet man dock att tvångsskratt och
tvångsgråt förekomma vid sjukdomsprocesser
som angripa dessa regioner. (Inom parentes
kan beröras den mycket vanligare
blödigheten, lättrördheten, som kan vara
konstitutionell men också — och detta mycket ofta —
förekomma hos personer som överstått ett
eller flera slaganfall. Även här torde det vara
fråga om en »Enthemmung», en isolering av
emotionella centra — i detta fall icke enkelt
mimiska sådana — från de övre skiktens
hämmande, reglerande inflytande. Just för
grundtesen i denna studie över det komiska
är det av vikt att betona denna
nervsystemets fundamentala organisationsprincip:
högre våningar i neuronbyggnaden utöva sin
reglerande, samordnande verkan på
underordnade, mera primitivt reagerande
apparater med hjälp av hämningsimpulser.)
Tvångsskrattet och tvångsgråten ha sitt
särskilda intresse för oss emedan de anförts i
diskussionen om den Lange-James’ska
emotionsteorien. I sina ursprungliga
formuleringar nöjde sig dessa båda psykologiska
revolutionärer inte med att understryka de
kroppsliga, särskilt viscerala affektyttringarnas
stora, närmast så att säga symptomatiska
betydelse, förändringar i det kroppsliga tillståndet
icke blott ånge eller deltaga enligt James och
Lange i affekten utan utgöra det avgörande,
ja primära däri. Utan blekhet, darrning,
påskyndad puls etc., var blir rädslan av, säger
Lange, eller något i den vägen. Lustigt nog
har redan Darwin, i sin bok om
sinnesrörelsernas yttringar hos djur och människor,
1872, mer än 10 år före James och Lange,
sagt praktiskt taget detsamma. Darwin
anför ett högst originellt yttrande av Ludvig
422
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
