Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Komiken som reflex. Av Nils Antoni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Komiken som reflex
XVI en gång då han ofredades av en
rasande pöbelhop: »Är jag rädd? Känn på
min puls!» Detta den anspråkslöse och
själsstarke konungens improviserade yttrande —
i en farlig stund! — innefattar redan det
väsentliga av den James-Lange’ska
emotionsteorien. »Most of our emotions are so closely
connected with their expressions, that they
hardly exist if the body remains passive»,
säger Darwin uttryckligen.
Många invändningar ha som bekant rests
mot den James-Lange’ska tesen i dess
ursprungliga avfattning. Tvångsskrattet och
tvångsgråten, våldsamma affektyttringar som
ta hela den kroppsliga reaktionsapparaten i
anspråk -— tvärstrimmig och glatt
muskulatur såväl som körtlar etc. — utan att
motsvarande affekt i själslig bemärkelse kommer
till stånd, ha av den utmärkte engelske
neurologen Kinnier Wilson 1924 ansetts definitivt
kullkasta den James-Lange’ska tesen. Vi
kunna icke, här och nu, mer än nämna
Wilsons inlägg som betydelsefullt. Om det skall
anses definitivt, måste jag för min del lämna
osagt. Tvångsskratt och tvångsgråt äro
endast kända som rent motoriska reaktioner,
rörelser. Sinnesrörelserna ha dock, som man
starkt förmodar och delvis säkert vet, också
sin viscerala och biokemiska sida, t. ex.
adrenalinmobiliseringen till blodet från
binjurarna vid vrede och andra affekter. Innan
man visat att även den biokemiska effekten
kommer till stånd vid dessa, inadekvat
utlösta, känsloutbrott, och ändå ingen inre
affekt, först då kan man säga mera i denna
intressanta men svårbearbetade fråga.
I stort sett gäller nog att svagare yttringar
motsvara svagare affekt. Visserligen står det
som bekant i vår makt att även i stark affekt
undertrycka eller tygla dennas yttringar,
åtminstone utåt, på exteriören. Ganska höga
grader av sådan affektdisciplin äro till
finnandes hos alla normala människor, n. b.
under lugna förhållanden. Säkerligen medför å
andra sidan den tillägnade behärskningen av
affektyttringarna slutligen en betydande
dämpning av affekterna själva, likaså n. b.
under lugna förhållanden och mer eller mindre
därutöver.
Den ursprungliga, primitiva reaktionen på
något vi finna löjligt är utan tvivel skrattet,
det synes på barnen. Men redan från början
är detta glada skratt -— och skrattet är i
begynnelsen alltid glatt! — förbundet med
glad, leende min. Först senare i livet bli så-
i>T v ängs sk rath vid svår
hjärnsjukdom (»amy otro fisk l ater alskler o s»).
Serafimerlasarettets neurologiska klinik 1937-
väl skratt som leende mera varierade, och
man kan få se och höra så ledsamma saker
som skratt utan leende, det bittra skrattet
eller det förfärligaste av mänskliga läten,
hånskrattet.
Men redan barnet börjar disciplineras, och
leendet som reaktion på komik torde vara en
disciplinerad affektyttring; välbehagets lugna
uttryck bibehålles, den stormande
eruptionen hålles tillbaka, n. b. om inte retningen
är för stark, då den kan bryta igenom
konventionens starkaste fördämningar.
Självdisciplinen sammanhänger på det
närmaste med sådana företeelser som värdighet
och stil. Alla högre levande varelser torde ha
sinne för värdighet och stil, människan
knappast mera än t. ex. de stora rovdjuren och
säkerligen mycket mindre genomgående än de.
Jag undrar om det inte hos människan finnes
ett tids- och orsakssammanhang mellan
sinnet för värdighet och stil å ena sidan,
komik i receptiv bemärkelse å andra sidan
och att dessa sidor utveckla sig parallellt hos
barnet. Ty är inte i själva verket all komik
en den förlorade värdighetens komik?
Särskilt Kant har, i fråga om det komiska,
talat om en spänning som plötsligt ger vika,
423
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
