Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Komiken som reflex. Av Nils Antoni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Antoni
bundna nordbor. Att samla och framlägga
bevisen för denna tes eller uppfattning skulle
dock här föra för långt, det får anstå till en
annan gång. Märk dock när man säger att
någon »inte har sinne för humor»: det är
knappast då vederbörande inte har roligt åt
vanliga tokerier, utan just då han inte kan ha
roligt åt sig själv, le åt sina missöden.
Barn och vuxna, unga och gamla, män och
kvinnor skratta olika, och olika människor
skratta högst olika. Klingande klara
barnaskratt, lika trevliga att höra som det är att
se in i klara barnaögon. Porlande,
silverkling-ande ungflickskratt, vackert även när det
gäckar, såsom man kanske velat tänka sig
det hos dryader och vattennymfer. Vi vuxna,
uppfostrade av andra och oss själva, vi goda,
visa och behärskade, skratta hårt och fult.
Det finns ingen rättvisa här i världen!
Barnens och de helt ungas skratt är paradisiskt.
Vilket, väl att märka, icke har någonting
med etik att göra, tvärtom: det mest
klingande skratt ljuder bortom gott och ont. Barn
äro som bekant icke enbart änglalika.
Den gode kapten Lennart, som av naturen
hade ett muntert sinnelag var på hemväg
efter långt fängelsestraff, som blivit honom
oskyldigt ådömt. Han kom fram till Broby
gästgivaregård och steg in i köket där.
»Som han icke fann någon människa i köket,
rustade han om därinne, som om han varit
en yr pojke. Med hast slog han in en
missrand i väven och bragte spinnrockens snodd i
olag. Han slängde katten ned på hundens
huvud och skrattade så att det genljöd kring
huset då de två kamraterna läto stundens
hetta bryta gammal vänskap och drabbade
samman med spända klor, ilskna ögon, resta
hår.» Allt sådant »practical joke» är,
rätteligen taget, skadegörelse, ohägn. Man spelar
varandra spratt, puts, jublar eller fnittrar åt
smällar och missöden. Jubelskri och skratt
stå varandra nära, rent tekniskt sett. Spratt
är en avsiktligt anordnad komik.
Alltsamman är former av lek. Leken är mest
verkningsfull när den är handgriplig. Man skall
kunna tåla ett skämt. Leken är
underförstådd. Man menar inte allvar. Att driva med
någon är samma sak, visserligen inte alldeles,
utan mera utstuderad, mindre okonstlad,
mindre sympatisk, med andra ord inte helt
lek.
Alla dessa yttringar av avsiktligt anordnad
komik, former av lek, utgöra den nödvändiga
bakgrunden för en framställning av komiken i
inskränkt bemärkelse. Vad skrattar man åt?
Vad är komiskt?
Komikens filosofi har vördnadsvärda anor,
ända från forntiden. Forskarna ha arbetat
efter två huvudlinjer, den så att säga
objektiva och subjektiva. Båda äro nödvändiga.
Lika sant som att ingenting är ovillkorligen,
under alla omständigheter, i sig självt
komiskt — komiskt är endast det som någon
finner komiskt — lika visst är att
»retmed-let» också måste analyseras för att man skall
få ett begrepp om reaktionens innebörd.
En oändlighet av skarpsinnigt arbete har
nedlagts på dessa uppgifter. Milstolparna på
vägen bära stora namn. Löjligt verkar ett fel
som visar sig vara oskadligt, säger
Aristoteles. Han framhåller också redan både det
plötsliga intryckets betydelse och den
räddade överlägsenhetskänslan. Komikens glädje
är självklar, Aristoteles’ påpekande
innebär alltså redan komikens väsen: skadeglädje.
Tydligare framhålles glädjen åt en
ofullkomlighet av Descartes. Hobbes betonar den
förlorade värdighetens särskilt verkningsfulla
och allmänmänskligt verksamma komik.
Shaftesbury inser att skrattet befriar,
nämligen från allvarets, verklighetens tvång och
tryck. Kant understryker särskilt det
plötsliga upphörandet av en inre spänning.
Goethe betonar den direkt iakttagna
kontrasten, i oskadlig bemärkelse, mellan det som är
eller sker, och det som skulle eller förväntas
vara eller ske. I denna Goethes skarpsinniga
iakttagelse kan ses en tillämpning av
sinnesfysiologiens principer om simultan och
successiv kontrast. Anblick av en skrattretande
bild bygger på simultan kontrast, ett
missöde man ser inträffa och skrattar åt, bygger
på successiv kontrast. Nietzsche
understryker den inre upplevelsen: »Lachen heisst
schadenfroh sein, aber mit gutem Gewissen.»
Avslöjandets komik betonas av bl. a. Lipps.
Bergson fäster sig vid att ingenting är
komiskt utom människan själv (vilket dock
torde vara minst sagt diskutabelt), direkt
eller indirekt; för honom är vidare skrattet =
utskrattning, en social kollektivåtgärd, en
bestraffning.
Bergsons huvudteser torde vara felaktiga.
Var blir t. ex. för honom skrattets glädje av?
Han medger att man kan finna även
ickemänskliga företeelser komiska, men menar
att i så fall det komiska är så att säga
överfört från mänskliga förhållanden. För min
del tror jag att man kan finna djur löjliga
426
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
