- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiofjärde årgången. 1945 /
427

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Komiken som reflex. Av Nils Antoni

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Komiken som reflex

utan omvägen över människan, redan
därför att de äro levande varelser och stå oss
nära. Första gången, jag såg mina båda barn
riktigt klart skratta åt någonting löjligt som
berättades för dem ■— och hur klingande
klart skrattade de inte, och hur glittrade inte
deras ögon av okynnigt nöje, dessa barn
som själva aldrig skulle kunna göra ett djur
illa! — var då deras mamma berättade om
hur morbror X och moster Y som barn hade
roat sig med att binda ihop kattor vid
svansarna, två och två. De föreställde sig
synbarligen mycket tydligt hur löjliga kattorna
måste ha sett ut där de spatserade omkring
två och två med svansarna hopbundna. Min
kamrat Gustaf Z berättade hur han och hans
kusin August hade en tam skata, som med
tiden blev något smutsig. De beslöto att
luta av smutsen i Augusts mammas bykkar,
varav följden blev att alla fjädrarna, stora
och små, föllo av skatan, som sedan fick
hoppa omkring skamlöst naken som en
plockad höna, med oproportionerligt stor näbb.
De hade blivit något perplexa men också
skrattat, och även jag skrattade ogudaktigt
då jag föreställde mig anblicken. Det lär vara
ytterst skrattretande att åse ett slagsmål
mellan två hönor, då den ena med sin näbb
fattar den andra i hennes näbb och sätter
henne på stjärten, med benen spretande.
Komiken i dessa tre exempel är visserligen
alldeles analog med komiska mänskliga
situationer, men behövs omvägen över människan
för att förklara den komiska effekten?
Bergson har många fina iakttagelser om den
komiska verkan av att den levande intelligenta
människan uppträder som död mekanik,
men härvidlag torde den löjliga verkan av det
mekaniska mera vara ett specialfall av
avslöjad fumlighet eller dumhet. Inte all komik
är mekanisk i Bergsons mening, fastän den så
ofta komiskt verkande enfalden naturligtvis
utgör en mera ofullkomlig form av liv. Jag
tror inte det är därför att det verkar mekaniskt
som det blir komiskt, utan därför att
mekaniskt uppträdande hos en intelligent varelse
avslöjar enfald. Och inte är det kollektiva
skrattet det primära och dominerande, för
min del har jag åtminstone inte någon
känsla i den riktningen, skrattets
smittsamhet i all ära!

Inte all oskyldig skada verkar komisk,
inte varje rispa. Rispan blir komisk om den
avslöjar att den rispade burit sig fumligt åt.

Mycket gärna skrattar man åt det »alltför

mänskliga», åt plötsligt avslöjade yttringar
av driftlivet. Här ha vi ett helt stort och
alldeles särskilt pålitligt, bastant område av
komik, ett område som skulle kunna kallas
det satyriska.

Sådan finnes, som bekant, av alla arter
och på alla plan, från de oskyldigaste,
behagfulla, till plumpa och skabrösa, och kunna
hänföra sig till vilken sida som helst av vårt
driftliv. Det är nästan alltid fråga om ett
ertappande, man tar sin nästa med
förtjusning på bar gärning vid hans små eller stora
svagheter, för mat, dryck, fruntimmer eller
ännu mer elementära kroppsliga behov, ned
till de minst behagfulla. Bonden som sår är
majestätisk, de fattiga glupande i sig sin
rykande soppa äro gripande, löjlig är den
fete pampen som vid kalasbordet befinnes
så tranceaktigt försjunken i åsynen av den
annalkande marängsuissen att han inte
lystrar på skålar.

Var ligger de svinaktiga historiernas komik
om inte i förnedringen? En relativt oskyldig
skada med andra ord. Nästan all eller kanske
all komik är ju en förnedringens eller den
förlorade värdighetens komik. Den sexuella
komiken grundar sig på förnöjelsen vid att
se sin nästa avslöjad som värnlöst offer för sin
drift, bli ertappad fjantande åstad eller
lidande av följderna, komprometterad. Vilken
fröjd att komma på sin nästa med en svaghet,
en uppenbarelse av vad han eljest, som vi
själva, döljer under sin värdighets fasad.
Det sexuella har härvidlag ingen särställning,
i varje fall inte principiellt, möjligen på så sätt
att det är särskilt tacksamt att nojsa med
eftersom det är särskilt angeläget att eljest
breda anständighetens täckmantel över det.

Uppenbarelser av de enkla, animala
drifterna äro alltså starkt komiskt verksamma,
nämligen då uppenbarelserna komma
avslöj-ningsvis och oskyldigt förnedra sin bärare.
Särskilt verksamma bli utan tvivel dessa
motiv i samband med den akt av intimt
igenkännande som äger rum hos oss. Vi mysa
igenkännande.

Selten habt Ihr mich verstanden,
Selten auch verstand ich Euch.
Nur wenn wir im Kot uns fanden,
So verstanden wir uns gleich.

(Heine)

I den religiösa avblomstringens tid i det
antika Rom logo augurerna då de möttes,
utbytte ett medbrottslingarnas hemliga
samförståndsleende, ungefär som advokaterna för

427

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:10:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1945/0475.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free