Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - C.-F. Ramuz — ecce vates! Av Esther Grenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C.-F. R amu z — e c c e vätes!
nu bara en brunaktig pöl, som framför
ladugårdsdörren när man har slaktat en gris.
Han säger om en flicka: hon skrattade och
visade tänderna, de voro som de vita stenarna
på botten av en bäck. Och han avslutar
skildringen av en väldig naturkatastrof: det var
som en dimma, men det var långsammare,
tyngre; och denna massa av ångor steg uppåt
av sig själv liksom degen som lyfter sig, som
när bagaren har lagt degen i skålen och den
sväller i skålen, tränger över skålens kanter.
Det är berget som störtat ned.
Mot den skarpa synförmågan svarar den
klara stilen, skildringens rena kontur. Allt
står på sin plats. Och i den stora plastiska
ro, som så skapas, lär man sig inte blott se
världen med Ramuz’ ögon, utan mer än så:
man lär sig se världen med sina egna ögon.
För detta sätt att se finns det återigen inte
något ord i våra språk, man måste använda
ordet kontemplation, vilket inte bara betyder
betraktande utan också begrundande.
Betraktande, begrundande i stillhet.
Är det tidsenligt att begrunda? Det är mer
än tidsenligt, det är nödvändigt.
Men nu kommer därtill att Ramuz är
realist, en obönhörlig realist. Och bakom den
stora stillheten som stiger ur hans skildringars
fulländade form lurar och hotar den blott £ lit
för ofullkomliga reala världens stora oro. Han
älskar frid och fruktbarhet, värme och ljus,
men han känner till och skildrar med nästan
skrämmande intensitet död och förintelse,
mörker och köld. Den, som han själv säger,
»obarmhärtiga naturen», naturens kamp mot
människan, människans kamp mot naturen,
är ett av hans motiv. Motiv vilka liksom hos
musikens stora gamla mästare ständigt
upprepas utan att någonsin trötta.
Hans märkvärdiga visionära teknik tjänar
emellertid inte bara till att ge enstaka statiska
bilder, den kan också uppnå de starkaste
dynamiska verkningar. Ramuz’ böcker äro
alltid fulla av spänning. Och det är inte den
billiga spänning med vilken man väntar på
vad som skulle kunna hända eller inte hända,
det är den höga dramatiska spänning med
vilken man väntar på det oundvikliga ödet,
grekernas Moira. Det må vara en
naturkatastrof, dess följder för byn, slutet på en
kärlekslidelse eller också bara lugn resignation man
väntar. Och om man också vet vad som hänt,
så väntar man. I spänning. Vad skall ännu
ske? Hur skola de andra uppfatta det?
Något ohyggligt har hänt. Högt uppe i
bergen. Och hur få kvinnorna i dalen veta
det? De se två pojkar springa efter varandra,
de tro först att det är lek och att den ene
vill infånga den andre. »De är unga, de ha
roligt.»
Men sedan ser det ändå inte så ut.
— Varför springer de?
Man såg att Dsozets försprång, hur mycket han än
ansträngde sig, blev mindre och mindre; nu ökar den
andre takten och kommer i jämnbredd med honom,
men man förvånade sig, för han slår honom inte i
ryggen, han hoppar inte över honom som man trodde
att han skulle göra: han springer helt enkelt bredvid
honom utan att säga någonting, utan att ens se på
honom.
— Det är Justin. Varifrån kommer han på det där
sättet? Han var ju här i natt.
— Ja visst, jag såg honom.
Det är så olyckan nalkas på två ben eller två gånger
två ben, men man vet inte vad det är, det är så de
onda nyheterna komma och komma snabbt, men
man anar dem ännu inte.
Eller flickan Lydie blir försmådd av
Bolomey, mannen hon älskar, på ett
fruktansvärt, ett dödligt förolämpande vis. »Han
visade sig inte längre, det var som att tala
till tomheten och få svar av tomheten.»
C.-F. Ramuz.
447
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
