- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiofjärde årgången. 1945 /
450

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - C.-F. Ramuz — ecce vates! Av Esther Grenen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Esther Grenen

i Edens lustgård. Han ser henne bredvid sig i
morgongryningen.

Man ser att skönheten är en sak som finns inom oss
och som vi kläder kvinnorna med för en tid, och sedan
är det slut. Vi kläder henne med behag och tjusning,
och sedan är de som de är.

Ja, också sådan kan kärleken vara. Men
liksom den kan börja med resignation och
sluta med kall och bitter besvikelse, så kan
den också vara himlastormande ung och
övervinna allt, även döden själv.

I boken Signes parmi nous skildrar Ramuz
sitt lilla fädernesland i första världskriget, då
de kommande katastroferna även där gåvo
sig till känna med sällsamma och hemska
förebud. Den var den tiden då den gåtfulla
spanska sjukan just utbrutit i Schweiz och
ryckte bort den friska ungdomen, då
pengarna ej längre skänkte den gamla säkerheten,
då de nödlidande började hota och strejka.
En världsundergångsstämning av verkligt
apokalyptisk fasa behärskar byn. Och det ser ut
som om världens undergång verkligen var
nära under ett fruktansvärt oväder, dånande
åska, blixtar, alla skynda att gömma sig,
förstummade, förlamade av skräck. Men två
älskande ha alldeles som vanligt funnit
varandra på höskullen.

— Hör ...

Men han säger:

— Det är på dig jag hör.

— O, såg du?

— Det är dig jag ser.

Han säger:

— Det är lyckligt att det blixtrar, annars skulle
jag inte se dig. Var är du? ... Ah, där. Goddag,
Adéle ... Och sedan, adjö ... Alldeles gul och sedan
alldeles skär. Räck mig handen, Adéle, så där ja. Ge
mig den andra...

— Gode Gud!

— Var inte rädd, jag är ju här, vi är två . ..

Han blir avbruten.

— A, den här gången är det...

Han blir avbruten igen.

Men hon, hon har ingenting sett och ingenting hört
mera; och han ser och hör heller inte längre någonting.

Ty kärleken är mycket stark; ty kärleken är starkare
än allt.

Därför att kärleken är så stark. Därför att
kärleken är starkare än allt, starkare än varje
världsundergång. Är det tidsenligt att
påminna därom? Det är inte bara tidsenligt,
det är nödvändigt.

Det är ett litet land världen idag har att
tacka för en stor diktare, och det är
nödvändigt att också påminna därom.

Mätt mot de kringliggande nationerna efter
måttstocken av sitt omfång förefaller nationen liten, mätt
med sin betydelse synes den mycket stor. Länder,

vilkas storhet endast består i deras utsträckning, äro
förgängliga, det blir ingenting kvar av dem, de förgå
som om de aldrig funnits. Verkligt betydande länder
överleva längre än de själva, de ha ingått i minnet
och ha där fått ett obegränsat andra liv.

Så skriver Ramuz i sin bok Besoin de
grandeur om det gamla Grekland. Skulle man
verkligen ha glömt att det just var de minsta
länderna från vilka ofta de största
kulturvärdena kommo? Då är det tidsenligt att
påminna därom just nu, då världen bredvid
så mycken annan svindel också gripits av den
som fransmännen kalla »le vertige du nombre».

Besoin de grandeur är en essaysamling
skriven 1939, alltså inte längre aktuell i allt,
och egentligen avsedd för Schweiz. Ramuz
kan inte blott dikta utan också tänka. Och
detta mycket klart. Ty han är en klassiker.

I dessa essayer klargör han förhållandena i
sitt lilla land och i den lilla kantonen Vaud,
som är hans hem. Han finner mycket att
kritisera: de små möjligheterna, som erbjuda
föga utrymme för särbegåvningar,
ingärdan-det av all personlighet, medelmåttans
herravälde och därmed den självbelåtna
medelmåttigheten. Hans egen »besoin de grandeur»
framspringer ur denna kritik. Men kritiken
är grundad på en djup och medveten kärlek
till hans land, väl att märka till hans land
och inte till hans nation. »Jag är inte
nationalist», säger han. Och det kan en schweizare
inte heller vara. »Jag är patriot», säger han,
»ty jag älskar mitt land (taget i geografisk
mening), jag älskar en jord, ett bestämt
klimat, en bestämd himmel.»

Och denna kärlek är ingen svärmisk
diktar-kärlek. Ramuz, för vilken den historiska
materialismens grundbegrepp synas vara
välbekanta, återkommer ständigt till den, som
han uttrycker sig, »geografiska verkligheten».
Hans märkvärdiga ögon se, då han talar om
människornas historia, inte bara siffror och
abstrakta sammanställningar, de se berg och
skogar, hav, stepper, floder. Det är hans
mytlösa och omedelbara förhållande till naturen
som här låter honom komma till märkvärdiga
och skarpsinniga teorier. Människans miljö,
den geografiska verkligheten, är nämligen
inte bara ett produktionsställe för den
marknad som ger henne näring, den är mera än
det, den bestämmer hennes liv genom färg,
ljus, väderlek och horisont. Med den förklarar
Ramuz sina vingårdsmän och bönder, sina
trädgårdsmästare och hantverkare i kantonen
Vaud, med den förklarar han sig själv.

450

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:10:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1945/0502.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free