Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Om fyrtiotalets svenska konsthistoria. Av Oscar Reuterswärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Oscar Reuterswärd
Professor Ragnar Josephson i Lund har på
ett ovanligt sätt befordrat vår förståelse
för konsten. Han har hos ett från skilda
konstkretsar hämtat arbetsstoff försökt utröna de
olika verkens successiva väg mot sin
fullbordan. Detta skulle man kunna kalla ett
slags historiskt rättvänd analys av
konstverkens sammansättning, eftersom den
lämnar kunskap om beståndsdelarna i den
ordning de en gång bragts att sammansmälta.
Undersökningarna ha företagits tillsammans
med studenterna kring professorskatedern i
Lund och materialet — skisser, förstudier
och förkastade versioner till bekanta
monumentalverk — ha företrädesvis utvalts ur
arkivet för dekorativ konst. I Konstverkets
födelse (1940) har Josephson redovisat detta
slag av konstverksstudium. Där ges prov
på ett flertal iakttagna kombinationer eller,
som författaren psykologistiskt formulerar
det, »typer av skeenden». Exemplen visa
framför allt nya formers gestaltning. Dessa kunna
komma till genom att en vedertagen form
förvandlas av ett nytt, främmande innehåll,
attraheras av betydelsen i närbesläktade
former, korsas av motsatta former o. s. v. I
dessa analyser har Josephson på induktiv
väg lyckats uppenbara konstverkens
beskaffenhet att vara invecklade kontaminationer
av traditionella egenskaper och tillfällets
ingivelser och samtidigt givit nya
frågeställningar för vetenskapen.
En annan vital metodfråga, som aldrig
brukar prövas tillräckligt allvarligt, gäller
konsthistorieskrivningens isolering av sitt
material. Flertalet forskare finna ingen
svårighet i att sammankoppla de konstnärliga
företeelserna med andra slags kulturuttryck
och som en konsekvens av detta upptaga de
ett allmänhumanistiskt betraktelsesätt. Mot
dessa stå enstaka konsthistoriker, som
försöka fasthålla det specifika hos
forskningsföremålen. Enligt dem lever konsten
tillsammans med alla våra övriga deciderade
livsyttringar men på ett eget plan och i en
särskild sorts tillvaro. För att göra rättvisa
åt konstens egenart förbehålla de sig en
avpassad, »immanent» metod, befriad från andra
discipliners lärdomar och synsätt.
Den förstnämnda gruppens
majoritetsställning framgår av den genomgående tonen
i vår konstlitteratur. Konstverken sägas
intimt tillhöra en större mänsklig sfär, de äro
motsvarigheter till vad kulturen avsatt på
andra områden; för att rätt förstå deras
innebörd, måste vi betrakta dem i analogi
med och i förståelse av de samtida
tänkesätten, trosformerna, samhällsförhållandena
etc. Väl att märka så som konsthistorikerna
framställa dessa! När exempelvis professor
Axel Romdahl i sin konsthistoria för
skolbruk introducerar oss i adertonhundratalets
konst, sker det med en redogörelse för »det
borgerliga tidevarvets» sociala gestaltning.
Vi få lära känna seklet som en epok av
revolutionär och djupgående omdaning av
samhällsstrukturen, »en tid av oro». Och den
samtida konsten skall förstås som en
spegling av denna nya anda — sådan Romdahl
framställer den. När Paulsson fördjupar sin
karakteristik av Michelangelos huvudverk i
Sixtinska kapellet, sker det med en
redogörelse för nyplatonsk filosofi. Takmåleriet
skall betraktas som uttryck för en metafysisk
lära — sådan Paulsson framställer denna.
Och i samma författares nyutkomna Konstens
världshistoria bli partier av den medeltida
konsten tänkta som en integrerande del i
det världsliga maktspelet — sådant Paulsson
framställer detta.
Ett talande prov på detta har fil. dr Viggo
Loos lämnat i sin stora Tintorettomonografi
(1940). Loos visade sig redan i
doktorsavhandlingen om adertonhundratalets stilväxlingar
(1937) starkt benägen att sammanställa
konstens företeelser med främmande — i
detta fall sociala — förhållanden. I arbetet
om Tintoretto vill han fördjupa vår
uppfattning om den store venetianarens konst
genom att konfrontera läsaren med en av mörka
lidelser färgad brytningstid i kyrkans historia.
Översiktliga studier av de religiösa
stämningarna i den katolska världen omväxla med
själva konstutläggningarna och allt utmynnar
i tesen om Tintorettos måleri som
förmedlare av motreformationens trosinnehåll —
sådant Viggo Loos framställer detta.
Ett intressant försök att fria sig från dessa
s. k. »illustrativa» konstbetraktelser och deras
uppenbara svaghet har företagits av
Paulsson i Konsthistoriens föremål. Han hävdar
där att konstens uppenbarelser och dess
växlingar i historien inte böra tänkas som
parallellföreteelser till allmänt kulturella skeenden
utan som speciella vittnesbörd om en epoks,
en social gemenskaps värderande.
Man frågar sig emellertid varför konsthisto-
462
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
