Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Om fyrtiotalets svenska konsthistoria. Av Oscar Reuterswärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om fyrtiotalets svenska
konsthistoria
riens män överhuvud taget leda studiet över
från konstens eget rika område till främmande
jaktmarker. Det rätta svaret är en
hänvisning till humanisternas olyckliga begär att
förklara -— att förklara de andliga uttryckens
variationer från fall till fall och från skede
till skede. Man skärskådar en konstnärlig
företeelse — t. ex. Michelangelos sixtinska
takmåleri — sätter den i beroende av någon
främmande humanistisk verksamhetssfär —
såsom i Paulssons fall den samtida
nyplato-nismens metafysik — och anser att
konstverket genom en dylik operation blivit
inordnat i ett orsakssammanhang. Detta är
en falsk tro. Forskarens tillit till förklarandets
mekanism har lett honom vilse.
Manifestationer inom ett område äro inte källa till
förklaringar för våra uttryck inom ett annat.
Allt humanistiskt stoff är något speciellt för
sig. Josephson har beskrivit konstverkets
natur som en konstnärlig kontamination av
traditionella och originella element.
Historikerns, psykologens, filosofens och
sociologens forskningsföremål äro samma ogripbara,
irrationella fenomen med sina för varje
område specifika betydelser. När därför
konstnärliga yttringar återföras på ett
sidoordnat eller större sammanhang och därmed
liksom sättas in i ett orsaksförhållande är
detta på sin höjd en godtyckligt väld
jämförelse i förklaringens form men inte en
kun-skapsbringande förklaring i metodikens
mening.
Det är som om man i allt detta förbiser
konsthistoriens lätt formulerade strävan:
att vinna en mättad och förtätad insikt om de
konstnärliga monumentens betydelse för oss.
Men hur kan en sådan inlevelse bli möjlig
under samtidiga utflykter till gränsmarker
och därbortom. I den »förklarande»
framställningen blir det specifikt konsthistoriska
föremål för en utspädd framställning då det
infogas i ett utökat sammanhang: Men det
är ju inte heller någon givet att omspänna
de gränslösa områden det här gäller, annat än
med förtunnad insikt. Med all respekt för
Loos’ omfattande kyrkohistoriska studium
till Tintorettomonografien måste exempelvis
hans skildring av det religiösa kraftfält,
som han mäter upp för »förståelsen» av den
store venetianarens måleri, kallas energilös
och utan pregnans. I Loos’ framställning
kunna vi också ana den karakteriseringscirkel,
som brukar uppstå i detta slags författarskap.
Det är något av Tintorettos expressiva konst.
som skänker färgen åt Loos’ bild av den
miljö, ur vilken han vill härleda den.1
Vid sidan av dessa pseudo-explikationer
syssla forskarna med ett vidlyftigt
förklarande i egentlig mening. Man vill bestämma,
vad vi kunna kalla konstverkets realgrund.
Med hänvisning till de förutsatta
variationerna och förändringarna hos denna
real-grund avser man att skänka klarhet åt
iakttagna variationer och förändringar hos det
överflödande konsthistoriska materialet.
Den mest förgrenade åsiktsbildningen i
vårt land utgår från att konstnärliga uttryck
äro psykologiska fakta. Denna mening
kommer klart till synes i Paulssons teoretiska
»strukturlära», vari konstverkens »modi» med
sträng konsekvens bli återförda på själsliga
funktioner, individuella eller samfällda. I
Konstverkets byggnad få stilegenskaperna av
Paulsson sin »psykologiska tillordning»
alltifrån våra mest abstrakta konstbegrepp.
»Lineär» och »målerisk» form äro två
gestalt-ningssätt i bildkonsten, som skola bero av
respektive ett figurseende och ett allmänt
ytseende i vår varseblivning.
Impressionisternas konst och det egenartade
uppfattningssätt av den synliga världen, som brukar
tillskrivas dem, förklarar Paulsson med det
senare slaget av seende. Beteckningarna
»öppen, helhetsupplösande» och »sluten,
hel-hetsbefästande» gestaltning återgå däremot
inte på ögats blotta uppfattningar utan på
tvenne motsatta, vilje- och
verksamhetsbestämda förhållningssätt gentemot
omgivningen vid varseblivningen. En dylik
tillämpad psykologi praktiserar Paulsson ända ned
till helt konkreta egenskaper hos enskilda
verk eller utvalda historiska
konstsammanhang.
På ett ganska likartat sätt grundlägger
fil. dr Erik Lundberg sin arkitekturlära. Den
principiella introduktionen till hans
Arkitekturens formspråk (1945) är sålunda en formlig
arkitekturupplevelsens systematik.
Utgångstesen är att huskroppen, rummet, det
enstaka byggnadselementet etc. framträder som
konstnärligt värde först i en pregnant given
föreställning i vår varseblivning. Med stöd av
konkreta exempel lämnar Lundberg beskriv-
1 Loos’ arbete lämnar likväl konstkarakteristiker
av stor intensitet, i några fall även intressanta
ny-iakttagelser. Det förtjänar mer uppmärksamhet än
som hittills kommit det till del. — I övrigt
presenteras emellertid i denna uppsats blott rön rörande
den svenska konsten.
463
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
