Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Om fyrtiotalets svenska konsthistoria. Av Oscar Reuterswärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Oscar Reuterswärd
ningar på olika föreställningar, som väckts
av arkitekturformerna och som medverka i
vår uppfattning. Av vetenskapligt intresse är
Lundbergs försök att åskådliggöra
byggnadselementens influens på oss med hjälp av ett
slags »inkännandets» begrepp. Han tänker
sig arkitekturmonumenten sammanfogade i
vår föreställning till ett helt av vad han kallar
»gestalter». Dessa beskriver han närmast som
organismer, som i våra ögon uttrycka
funktioner (att ligga, bära, sväva, klamra sig fast,
kröka sig). Dessa identifiera vi med analoga
funktioner hos oss själva.
I konstvetenskapens periferi odlas andra,
mindre pregnanta meningar om konstens
realgrund. Den fattas som etisk, ideologisk,
tekniskt-materiell o. s. v. Den sistnämnda
åsikten är inte ovanlig i försöken att komma
tillrätta med funktionalismen som
byggnadsstil. Och man kan finna exempel på
konstjournalistik som beträder den ideologiska
linjen i övertygelsen att konstverk äro
världsåskådningsformler medan slutligen andra
författare, under inflytande av dansk
konstfilosofi, anlägga en etisk synpunkt.
Det är emellertid dèn i motsatt riktning
orienterade, »immanent» sinnade gruppen
konsthistoriker, som tycks ha valt den
framkomligare vägen för en lyckosam behandling
av konsten. I varje fall har den genom att
välja ett speciellt avpassat betraktelsesätt
och genom att avstå från att förklara
hörsammat nutidens rop efter metodisk
simplicitet. Tvivel har framförts av den
allmänhi-storiskt inställda forskningen, som i
fortsättningen skulle kunna kallas den traditionella.
En utåt avskärmad, blott beskrivande
konsthistoria utarmar vetenskapen, säga de.
Företrädarna för den immanenta ståndpunkten
invända då att simplicitet inte betyder en
lättvindig förenkling av konsthistorikerns
uppgift utan i stället innebär en eggelse till
fördjupat intresse, en möjlighet till
koncentration. När den traditionelle skriver
kulturhistoria eller dylikt för att belysa konstens
växlingar äro dessa utflykter ofta
undanflykter. De befria honom från de otaliga
svårigheterna på det egna verksamhetsfältet.
Huvudargumentet är emellertid, att
konstverken inte begära sin förklaring. Uppgiften
är att gripa fatt hur de synas, vad de betyda.
Och inte varur de härflyta, varför de taga
gestalt.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
