Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Om fyrtiotalets svenska konsthistoria. Av Oscar Reuterswärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om fyrtiotalets svenska konsthistoria
Med undantag för denna västkustexkursion
o. a. tillfälliga utflykter är Roosval alltjämt
fången i den forskningsvärld som lieter
Gotlands medeltidskonst. Han synes nu ha
hunnit genomströva dess överflödande rika
område i alla riktningar och hans sedan något
år pågående föreläsningsserie vid Stockholms
högskola har formats till en första stor
resumé över detta. Under senaste tid har
Roosval särskilt dröjt vid egenarten hos öns
glasmåleri. Även inom den gotländska
stenkonst-en har han fått i sikte ytterligare särdrag,
bland annat spår av anonyma mästare. En
sådan är »Globus» från elvahundratalets slut,
vilken tilldelades detta namn på grund av de
sällsamma klotformerna hos hans arbeten.
En av de få konstbetraktelser i den
nuvarande facklitteraturen, som vi kunna hoppas
skall överleva vår epok och med oförminskad
aktualitet läsas av framtiden, har Roosval
till författare. Det är den till sidoantalet
blygsamma broschyren Sockenkyrka och
Salomos tempel (1943), som bakom sin
hemlighetsfulla rubrik döljer ett inspirerat försök
att öppna allas ögon för de gotländska
kyrkornas konstvärde. Denna skrift avslöjar f. ö.
åtskilligt om Roosvals väg till inlevelse och
kommer oss också att förstå den allmänt
eggande och vägvisande roll han spelat och
spelar för Sveriges tidigare och nuvarande
konstforskning. Det tyckes här som om
ledtråden för hans gärning som vetenskaplig
guide är en alltid subjektiv inställning i
bedömningen. I varje fall äro konstföreteelserna
i Roosvals författarskap aldrig inpassade i
de stora vedertagna mönstren utan en starkt
personlig förklaring. Det låter också
förtroendeingivande när en så orienterad forskare
tar avstånd från ett konstbestånd därför
att det inte erbjuder honom grundval för
estetisk analys. Om Georg von Rosens
litterära måleri yttrar Roosval exempelvis:
»Nordenskiöld på is är en konserv som förlorat
sin arom, Erik XIV är genom sin skala
liksom utspädd. . . Allt det teatraliska och
historiska är onjutbart nu. Dess tid kommer
åter, men för närvarande är det osmältbart.»
Fyrtiotalets medeltidsforskning vid sidan
om Roosval har redovisat stora vinster. De
antaga likväl inte tillnärmelsevis tio- eller
tjugutalets proportioner. Vetenskapligt
studium av nya tidens konst, även den mest
näraliggande, och av nyttokonsterna är
nämligen under överväldigande tillväxt.
Vitterhetsakademien i Stockholm och Hi-
storiska museet i T.und äro huvudhärdarna
för medeltidsintresset. På sistnämnda ort är
det framför allt docent Monica Rydbeck,
som tagit sig an detta ämne. Hon har lagt
Skånes och Blekinge kyrkor under sitt revir
och är träget sysselsatt med att bringa bättre
ordning i vårt vetande om dem. Hennes
mångsidiga observationer beröra kyrkornas
arkitektur, byggnadsteknik, friskulptur och
kalkmåleri. Många data, t. ex. valvtypernas
kronologi — viktiga även för övrig svensk
konsthistoria — samt svävande mästarnamn
ha bestämts av henne. På profanarkitekturens
område arbetar f. n. fil. lie. Thorsten
Andersson med att undersöka det senmedeltida
Lillöhus utanför Kristianstad.
Motsvarande studium bland
konsthistorikerna i Stockholm är uppdelat på ett flertal
händer. Carl R. af Ugglas ägnar alltjämt
sitt huvudintresse åt träskulpturen — t. ex.
i Vadstena och Sigtuna, ständigt påpassad
av den stridbare Rune Norberg, som med
kritisk konsttopografisk systematik granskar
vårt inhemska material. Av honom kan inom
kort väntas ett länge förberett huvudarbete
om högmedeltidens altarskåp, vilket i någon
mån skall böta vår avsaknad av ett korpus
över svensk träskulptur. Inom denna
ämneskrets har även professor Andreas
Lindblom på sistone bidragit med betydelsefulla
attributioner.
Vårt bestånd av muralmåleri från
fjortonhundratalet blir speciellt uppmärksammat.
De tidigare flyktigt berörda passionsfreskerna
i gotländska kyrkor, egendomligt gripande
genom sin mörka stämning, ha upptagits
till fin behandling i en avhandling av fil. dr
Bengt Söderberg 1942. Denna skapade f. ö.
en cause célèbre i den konsthistoriska
världen. Författaren sammankopplar nämligen
i arbetets senare hälft passionsmålningarna
med det övriga svenska
fjortonhundratals-måleriet och inventerar i snabb följd samtliga
större monumentgrupper på fastlandet. Med
denna relativt ingående exkurs råkade han i
svåraste kollision med fil. lie. Berit
Wallen-bergs långvariga, till stor del i tysthet
bedrivna studier, vilka han delvis utnyttjat,
delvis ovetande föregripit. De kunna
fördenskull nu inte publiceras.
Några enstaka muralmålare från
fjortonhundratalet ha livligt diskuterats under de
sista åren, såsom Fogdömästaren i
Södermanland och de s. k. Refektorie- och
Risingemäs-tarna i Östergötland. Den sistnämndes huvud-
jo—Ord och Bild, 54:e årg.
465
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
