Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Författaren till »Sången om Bernadette». Av Ernst Benedikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst Benedikt
römda Heiligenstadt-testamente, ett av
mänsklighetens mest gripande dokument.
0 människor, så börjar han sin patetiska
vädjan, ni som anse mig vara sträv och
frånstötande, ostadig och flyktig, ni måste
veta — detta är innebörden i hans ord —
vad jag har lidit och ännu lider. Och så
skildrar Beethoven hur han, född med
ett stormande temperament, ständigt måste
känna skrankorna mellan sig och
yttervärlden och därför blev allt blygare, som
en sårad fågel som gömmer sig i ett snår. . .
Här i samma hus bodde också den
österrikiska diktningens klassiker Grillparzer som
barn med sin mor. Men Beethoven hade
strängt förbjudit att någon kom in i husets
förstuga för att lyssna på hans spel. Han
ville vara ostörd och ensam. Ensam
vandrade han genom skogen, som då sträckte
sig nästan ända in bland husen, och vid
randen av bäcken vars sorlande vågor
återkomma i Pastoralsymfonien.
Här alltså, i detta helgade landskap,
omkransat av vinberg, bebott av vänliga
sedan långt tillbaka bofasta vinodlare,
bodde diktaren på ett förnämt lantgods.
De höga luftiga rummen smyckades av
konstverk. En byst av Gustaf Mahler,
skulpterad av Rodin, expressionistiska målningar
och gamla porträtt prydde
arbetsrummet. Särskilt idyllisk var den lilla bassängen
1 den öppna trädgårdssalongen, omramad
av slingerväxter, som speglade sig i det
mörka vattnet. Här kunde Werfel på
sommarkvällarna ta emot sina vänner. Man
satt vid enkla bord, drack ett härligt vin,
det må nu ha varit Grinzinger eller märken
från Frankrike, och kunde helt hänge sig
åt ställets och människornas och inte minst
fridens förtrollning. Ty från avlägsna
skogsvärdshus klingade dämpat de glada
sångerna, och då också dessa förstummades
bar sommarvinden fram tonerna av ett
valthorn som om man ännu levde i
postiljonernas och diligensromantikens
gemytlighet. . .
Ack den stod redan då på svaga fötter,
denna rena harmoni, som ännu i erinringen
nästan smärtar mig. Ty det fanns ju redan i
de österrikiska postiljonernas tid för hundra
år sedan mycken hemlig missklang. Redan
då suckade de värdefulla människorna under
tidens disharmoni, under ett bigott
enväldes tyranni, under den härskande
regimens korruption och svaghet. Liksom också
senare, då det första världskriget raserade
grundvalarna för den österrikisk-ungerska
monarkin, och en blödande torso, kallad
Österrike, sedan blev kvar, ständigt hotad
av inre och yttre vedersakare. Franz Werfel
skulle inte varit den diktare han var, om
han inte hade lidit under allt detta. Det
första intryck man fick av honom, i samtal
med honom, var av en lidande människa.
Född i Prag som son av en förmögen
köpman känner han sig nedtryckt av miljöns
småborgerlighet, av gatornas och torgens
dysterhet. Ty han vet ju, som den
ande-skådare han är, att i nästa ögonblick Golem
skall framträda ur skuggan i ett av de
mörka portvalven, den konstgjorda
människan, sagans robot, och han vet att den
spöklika atmosfären kring Hradschin skall
förfölja honom livet igenom. Werfel måste
då, i sin ungdom, först befria sig från dessa
intryck. Hans stil var konstlad och skruvad,
hans dikter, hans första noveller voro
produkter av kafeerna snarare än av den
skapande naturen. Efter den första chocken
av världskriget och under intryck av så
många fasansfulla scener hyllade Werfel
kommunistiska ideer. Ja man visste att
han var en av de unga litteratörer, som
skulle ha redigerat den tidning vars
chefredaktör min far då var, nämligen »Neue
Freie Presse», om den kommunistiska kupp
hade lyckats som omedelbart efter
republikens införande den 18 november 1918
sattes i seen. Men kuppen lyckades inte,
polisen stod på republikens och
demokratins sida och folket förblev likgiltigt mot
uppviglarnas lockelser, och så räddades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
