Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Författaren till »Sången om Bernadette». Av Ernst Benedikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Författaren till »Sången om Bernadette»
Franz Werfel från att bli ett offer för
denna sin politiska barnsjukdom.
Redan då framträdde en egenskap hos
Werfel vilken var och en som lärde känna
honom genast blev varse: den oerhörda
mångsidigheten och elasticiteten i hans
demoniska natur. Ty han har alltid gått ett
steg längre än man trodde då man sett
honom i en bestämd fas av hans tillvaro.
Just på grund av sin produktivitet förstod
han att förbli överlägsen och befria sig
från andliga komplex som ormen från sitt
skinn. Hur ofta kunde jag inte njuta av
denna produktivitet i samtal på tu man
hand eller då hans maka, den store
tonsättaren och operadirektören Mahlers
änka, var närvarande. Han var hemma
i tankens hela värld, man kunde med
honom diskutera varje filosofiskt, varje
politiskt och naturligtvis varje
konstnärligt problem. Han har —- jag nämner
blott ett exempel — författat en djupsinnig
skrift om den mänskliga lyckans problem.
Men samtidigt sjöd det i detta huvud av
snillrika infall. Mästerligt förstod han att
formulera dem kvickt och paradoxalt.
Han var den födde tragikern. Men han var
också den födde satirikern. Han kunde
bemästra det högsta patos, som till exempel i
översättningen av Euripides’
»Trojanskor-na», men samtidigt kunde han skratta som
ett barn åt någon om än enfaldig kvickhet,
och själv kan han ha det komiska och
groteska på sin palett, såsom hans sista
pjäs »Jacobowsky och översten» visar.
Men redan tidigare, i »Reich Gottes in
Böhmen», kommer denna hans naturs
dubbelsidighet i dagen. Ty i detta drama,
som tyvärr är alltför litet känt, skildras å
ena sidan himlastormande idealister,
tydligen under inflytande av personligheter
som Wilson, människor som vilja
grundlägga den eviga freden och den eviga
lyckan och se människonaturen i rosigt
skimmer, och å andra sidan handfasta
cyniker som möta alla politiska drömmar och
utopier med barskt hån. De segra
naturligtvis och hjälten går under, men
glorieskimret kring hans undergång är
mäktigare än vedersakarnas hånskratt.
Franz Werfel var i sanning framför allt
inriktad mot de eviga värdena hos det
mänskliga och det konstnärliga. Han
älskade musiken till avguderi. I hans hem kunde
man träffa de största dirigenter och
tonsättare, såsom Richard Strauss, Walter,
Furtwängler. Själv sjöng han vackert. Han
återupptäckte den undanskjutne Verdi och
skrev en bok om honom. Som något alldeles
nytt förkunnade han den store italienarens
lov, som redan våra föräldrar varmt
beundrade. Medvetet tar han risken att
gälla för en lovprisare av det förgångna,
emedan hans starka rättskänsla sade honom:
här har en historisk felbedömning skett,
här har ett tyranniskt geni, nämligen
Wagner, ställt en konkurrent i skuggan.
Detta måste revideras, Verdi, det
mänskligas konstnär, måste komma till sin rätt
gentemot en monopolinnehavares
övermakt. Så ha vi Werfel att tacka för att
»Don Carlos», »Simone Boccanegra» och
»ödets makt» ånyo blivit uppförda.
Werfel ägde vid sidan av den rent
konstnärliga begåvningen ett eminent spårsinne
för det aktuella, en nästan journalistisk
träffsäkerhet för det som (i högsta mening)
»slår». Han reser en gång till Palestina
och Syrien och ser i Beyruts fabriker
barn med stympade lemmar. Han får veta
att dessa äro de senaste avkomlingarna av
de olyckliga armenierna som nedmejats i
hundratusental. Detta skakande intryck
blir upprinnelsen till den storslagna epopén
»Fyrtio dagar på Musa Dagh». Men på
samma gång är denna roman en
förintande dom över nazismen, om ock Hitler
kom till makten först ett år senare. Werfel
liknar ofta diktaren vid en antenn, som
vibrerande upptager världsutvecklingens
svängningar. Själv var han om någon en
495
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
