Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Författaren till »Sången om Bernadette». Av Ernst Benedikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst Benedikt
sådan svängningsmedelpunkt ända till sin
död. Naturligtvis var för honom redan det
första världskriget och Österrikes
undergång ett slags andlig jordbävning. Han såg
som soldat döden i ansiktet, han
genomlevde alla nederlagets fasor och hela den
»omvärdering av alla värden» som en dylik
upplevelse medför. Det är betecknande
för denna sällsamma natur att han två
gånger, i »Barbara oder die Frömmigkeit»
och i »Veruntreuter Himmel», skildrat
hur omvälvningen och statens undergång
verkar på enkla sinnen. Han förstår en
böhmisk kokerskas och en österrikisk
tjänstflickas psykologi lika väl som han
känner de hemlighetsfulla ceremonierna i
forntidens Egypten eller Babylonien. Just
nu har en stor roman översatts till svenska,
»Lyssna till rösten», som i slösande
rikedom, med bländande färgprakt framlägger
dessa bilder från Orienten. Här tangerar
Werfel andligen Thomas Mann och hans
stora Josef-trilogi. Men vilken kontrast,
redan i personligheten! Thomas Mann
förblir alltid nordtysken, Werfel är österrikare,
hur mycket han än ger sig ut på
främmande områden. Thomas Mann verkar
alltid något stel och med allt sitt
mästerskap särskilt i Josef-trilogin ofta utsirad
och konstlad. Hos Werfel är allting
naturligt och elementärt. Han använder sitt
oerhörda vetande blott för slutändamålets
skull, nämligen för att utforma Jeremias’
gestalt och med honom Jerusalems och
judendomens tragedi. Thomas Mann är
rädd för känslorna, Werfel däremot
tvekar inte ett ögonblick att våga sig ut i
stormen med fyllda segel. Medan Thomas
Mann så att säga alltid uppträder i
sällskapsdräkt, både i privatlivet och i konsten,
går Werfel alltid i konstnärskläder, aldrig
insnörd och aldrig formell, om han också
är lika saklig och sträng i sin saklighet
som sin nordtyske kollega. Men intet är
Werfel mera fjärran än dilettantisk
lättvindighet. När han skrev en roman, för-
svann han så att säga för yttervärlden.
Dag och natt befann han sig i ett slags
trance, och hundratals anteckningar vilkas
ordning han ensam behärskade fyllde hans
arbetsrum. Han var sannskyldigt besatt av
en demon tills han skrivit de sista raderna.
Men till skillnad från författare som
Hof-mannsthal eller Jacob Wassermann gjorde
han få rättelser. Wassermann berättade
en gång för mig att han tjugo gånger hade
skrivit om en viss del av sin stora roman
»Der Fall Maurizius». Med pinsam
noggrannhet reviderade han varje rad och
varje ord. Jag tror aldrig Werfel ålagt sig
en sådan plåga. Han låter små ojämnheter
gå med, men konstverket bibehåller kanske
just därigenom sin fulla omedelbarhet, jag
skulle vilja säga sin naivitet. Wassermann
uppträdde i viss grad anspråksfullt, han
kände sig som en »mästare» och gav
orakelspråk ifrån sig. Werfel har aldrig kunnat
det. Därifrån räddade honom redan hans
makas skarpa tunga.
Alma Mahler — att skriva om henne,
om hennes karaktär, hennes upplevelser,
det vore ett kapitel för sig. Hon var inte
längre vacker då jag lärde känna henne,
hon började bli fyllig, men alltjämt utövade
hennes personlighet en charm som jag
inte kunde undandraga mig. Hennes ögon
hade den sällsamma ljusgröna färgen som
hemlighetsfulla vatten. Ansiktets
egendomligt bleka ton erinrade om jasminen.
Förtrollande var den vänlighet, den kraft,
den värme hon utstrålade. Därvid kände
man: denna kvinna är helt kvinna och
på samma gång alltigenom intellektuell.
Hennes kraft var på en gång organisk och
andlig. En så nyckfull och bortskämd
människa som Gustaf Mahler svärmade för
henne som en sjuttonåring för sin älskade.
De brev som offentliggjordes efter hans död
vittna om en obegränsad, nästan smärtsam
ömhet. Henne tillägnade han symfonier
och sånger, »Almschi» var den drömbild
som omsvävade honom då han ensam i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
