Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Den svenska lärdomshistorien. Av Sten Lindroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den svenska lär doms historien
Av St en Lindroth
ÄRDOMSHISTORIEN är
otvivelaktigt en vetenskap med traditioner. Under
namn av historia literaria bedrevs den under
sexton- och sjuttonhundratalen. Den
poly-historiska kringsynen var den tiden
självfallen på ett annat sätt än nu; om detta
levande intresse för vetenskapernas historia —
som är lärdomshistoriens omedelbara
föremål — vittna en mängd digra och
innehållsrika verk som man alltjämt med fördel kan
rådfråga. Under följande århundrade
ändrades läget. Sedan romantikens dagar ägnade
man ett alltmer stegrat intresse åt de estetiska
frågorna, och skönlitteraturens historia
tillvann sig därigenom en allt större
uppmärksamhet; denna blev snart sådan att ordet
litteraturhistoria blev liktydigt med diktens
historia, och så har förhållandet varit intill
våra dagar, i Sverige som annorstädes.
Detta har emellertid ej hindrat, att
värdefulla insatser under denna tidrymd ägnats
också den lärda litteraturen. Det är skäl att
här erinra om två forskare, vilkas fruktbara
gärning bildar ingången till den moderna
svenska lärdomshistorien —■ Claes
Annerstedt och Henrik Schück. Deras verk äro
visserligen inte originella i den meningen,
att de skulle ha orienterat utforskandet av
den vetenskapliga litteraturen mot nya
vägar. Men båda kunna de betecknas som
en-cyklopediska naturer; gångna tiders
kulturliv ville de levandegöra i all dess
ursprungliga rikedom. Annerstedts Upsala
universitets historia är en guldgruva för den
lärdoms-historiske forskaren. Denna pietetsfulla
skildring av den svenska vetenskapens högborg
genom seklerna har blivit ett oumbärligt
redskap för senare generationer. Schücks
ännu inte avslutade livsverk är alltför
välkänt för att ägnas någon ingående
karakteristik här. Hans stora svenska litteraturhistoria
är i ordets egentliga mening en »historia
literaria». Enligt Schücks helt visst
välgrundade uppfattning höra teologer, historiker,
språkforskare, biologer, läkare och
astronomer också till författarnas skrå, åtminstone i
den utsträckning de framträda med utgivna
skrifter, vilket i forna dagar inte var så all-
deles visst. Hans mål har varit att ge en
skildring av den andliga odlingens öden och
äventyr. Den stora litteraturhistorien — i
rättvisans namn må hågkommas, att den bär inte
bara hans namn på titelbladet — är dock
skriven med, som det brukar heta, särskild
hänsyn till skönlitteraturen. Redan tidigare
hade Schück emellertid i ett ytterst brett
koncipierat verk begynt skriva en svensk
odlingshistoria av än vidare planläggning,
en Svensk literaturhistoria, varav ett första
band utkom 1890; det är alltjämt att beklaga,
om också lätt att förstå, att Schück inte såg
sig i stånd att fullfölja sina ursprungliga
intentioner, ty dessa gingo uppenbarligen ut på
att tillmäta den lärda litteraturen den
betydelse den en gång verkligen haft.
Sin syn på litteraturhistoriens uppgifter
har Schück meddelat åt en yngre generation
av forskare, i varje fall gäller detta hans
personliga lärjungar. I banbrytande arbeten
ha såväl Anton Blanck som Martin Lamm
behandlat problem närmast från svenskt (och
europeiskt) sjuttonhundratal på ett sätt som
i sin liberalitet är föredömligt. Blancks verk
om Den nordiska renässansen i
sjuttonhundratalets litteratur (1911) och Lamms
Upplysningstidens romantik (1918—20) äro båda
kulturhistoriska i vidaste mening, de studera
vissa tänkesätt och föreställningar i den
litteratur där de finnas att få, och tvingas
därför gå utanför diktverken i egentlig
mening. Dessa forskare visa dessutom en
inriktning mot de idéhistoriska och filosofiska
perspektiven som i viss mån varit främmande
för läromästaren själv. Denna ansats
fullföljdes än vidare av Johan Nordström, också
han ursprungligen lärjunge till Schück. Hans
inträngande verk om Stiernhielm som filosof
(1924) är det första inhemska arbete där en
modern idéhistorisk metod tillämpats på den
lärda litteraturen. Nordström har sedan dess
arbetat efter samma linjer inom skilda
områden; han utnämndes 1932 till en nyinrättad,
av privata medel finansierad professur i
idé- och lärdomshistoria vid Uppsala
universitet och grundade 1934 Lärdomshistoriska
samfundet •—- dess årsbok, Lychnos, är väl
504
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
