Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Den svenska lärdomshistorien. Av Sten Lindroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Lindroth
synpunkter. Dess litterära källor och de
enskilda motivens utveckling locka kanske i
första hand; i Nordströms De yverbornes ö
(1934) har ett enskilt problem ■—
hyperboreer-motivet — underkastats en ingående analys.
En kanske mera oväntad sida av den götiska
romantiken behandlar samme författare i
studien Goter och spanjorer (Lychnos 1944),
där det visas, hur den götiska tanken
genomsyrat också den spanska historieskrivningen
sedan medeltiden; den iberiska halvöns adel
menade sig härstamma från de västgotiska
erövrarna och därmed ha del i det götiska
arvet, och detta var dem en källa till
stolthet och tillfredsställelse. Just denna
pragmatiska sida av den götiska romantiken ställer
oss inför en fråga av särskilt intresse.
Göticismen hade inte bara värde och skönhet som
vetenskaplig doktrin. Den var också
livsduglig i den meningen, att den kunde träda ut i
livet, mana folket att i dygd och mandom
göra det götiska arvet levande, att
»härför-bringa de gamle våre förfäders göta- och
berömliga, vitt utspridda, odödelige namn över
hela världen. . . att det igen måtte komma
och sig erfriska», som Gustav Adolfs ord
föllo i avskedstalet till ständerna våren 1630.
Vad ha de götiska ideerna betytt som
inspiration under den svenska stormaktstidens
kampår? Det är en fråga, som aldrig kan
klart besvaras, men att de spelat en roll
som eggande fanfarer är sannolikt, att de
utnyttjats av den kungliga propagandan är
visst — och framgår redan av Gustav Adolfs
nyss återgivna maning.
Den götiska historieskrivningen har länge,
ända sedan sjuttonhundratalets sakligt
berättigade kritik av den, levat i vanrykte.
Rudbecks Atlantica har betraktats som ett
verk av snillrik galenskap, föga förtjänt av
en fördomsfri granskning. Men just i ett
sådant fall är det lärdomshistorikerns uppgift
att gripa sig verket an. Den genomgripande
betydelse dessa föreställningar en gång
faktiskt ägt, gör dem till ett värdigt föremål för
hans forskning. Våra historiker syssla väl
gärna med historiografiska problem, men
detta intresse är, naturligt nog, riktat mot
de gamla historiska författare vilka äga något
värde ur aktuell kritisk synpunkt, som
ögonvittnen, bevarare av en viss källtradition
o. dyl. — eller man vill frånskriva dem ett
sådant värde. Ur denna synpunkt har den
götiska historieskrivningen intet att ge. Vi
gå ej till den för att söka kunskap om det
svenska folkets äldsta öden. Men
lärdomshistorikern betraktar dessa dokument ur
tidens egna förutsättningar, han undersöker
den götiska patriotismen, därför att den är
en av de företeelser som lära oss förstå en
gången tids intellektuella klimat — och
han skall finna, att i svenskt sextonhundratal
bildar den götiska historiesynen ett av de
mest kännetecknande och livskraftiga
inslagen.
Om detta äro vi nu tämligen väl
underrättade, också om den stora sammanfattande
skildringen av de götiska ideernas historia
ännu ej sett dagen. Stormaktstiden är
kanske den svenska epok som ur idé- och
lär-domshistorisk synpunkt är den bäst
genomarbetade. Detta betyder ingalunda, att vi
väl känna den. Här finnas väsentliga frågor
varom vi alltjämt ha en mycket ofullständig
kunskap. Det må erinras om en mäktig
tankeströmning, vars verkliga innebörd, trots
dess påtagliga betydelse, kanske aldrig
riktigt insetts: nämligen humanismen.1 Våra
svenska universitet voro under
sextonhundratalet genomsyrade av humanistiska
föreställningar och bildningsideal på ett sätt, som
inte kunde undgå att avsätta spår för livet i
de unga själar, vilkas fostran de fingo om
hand. Man levde i den antika världen och
sökte med större eller mindre lycka tala i
ciceronianska vändningar, man läste
dagligen klassikerna, historiker, moralister och
poeter, som — och detta är det väsentliga
— så långt ifrån kände till kristendomen och
dess moral, att de i stället måste hos hängivna
läsare inplanta föreställningar som gingo
stick i stäv mot allt vad den evangeliska
kyrkan lärde som riktigt. Den hedniska
antiken, dess begrepp om äran och dygden, var
för stormaktstidens studiosus lika levande
som någonsin den lutherska katekesens värld.
Särskilt i den akademiska orationslitteraturen
föreligger ett rikhaltigt men ännu outnyttjat
material, som närmare kan belysa detta.
Det synes klart, att man knappast längre
kan upprätthålla den vedertagna bilden av
vår stormaktstid som den lutherska
ortodoxiens tidevarv i vår historia. De vackra
resultat vår kyrkohistoriska forskning nått,
få inte föra oss vilse i så måtto, att vi till-
1 De synpunkter som här närmast framföras,
återgå på en översikt av stormaktstidens svenska
humanism, given våren 1943 av Johan Nordström i
Seminariet för idé- och lärdomshistoria vid Uppsala
universitet.
506
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
