Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Den svenska lärdomshistorien. Av Sten Lindroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Lindroth
kan nämnas Rutger Sernanders skildring av
Johan Abraham Gyllenhaal i Sv.
Linnésällskapets årsskrift 1943), men en rikedom
av öden, tragiska och framgångsrika i brokig
blandning, återstå alltjämt att levandegöra.
Därvid borde man inte ge vika för frestelsen
att inrikta all uppmärksamhet på de resande
lärjungar, vilka som samlare sändes ut över
världen; ty det linneanska arvet vårdades
lika hängivet i stillsamma studerkammare
och enkla naturaliesamlingar. En annan
berömdhet, kemisten Torbern Bergman, har
egentligen aldrig uppmärksammats av
senare forskning, och dock bevaras i Uppsala
universitetsbibliotek en storartad
manuskriptsamling till belysning av hans
verksamhet. Mineralogerna och kemisterna C. J.
Cronstedt och Johan Gottschalk Wallerius
åtnjöto båda ett internationellt anseende,
vars grunder vore av intresse att närmare
skärskåda. Entomologen Carl De Geer, vars
Mémoires pour servir à 1’histoire des insectes
är ett monumentalt verk, lämnar ännu ett
exempel på en gärning som orättvist kommit
i skymundan. Och vidare: det skulle framför
allt behövas en redogörelse för denna tids
svenska naturvetenskap sedd ur en allmän
synvinkel, inte bara en syntes av de enskilda
insatserna, utan också en skildring av den
naturvetenskapliga forskningens ställning vid
denna tid, de nya upptäckternas spridning i
avisor och magasin och den nyväckta, ibland
kanske yrvakna entusiasmen för dessa ting
i allt vidare kretsar.
Flera undersökningar berörande
sjuttonhundratalets svenska naturvetenskap ha dock
sett dagen. Särskilt beaktansvärda äro N. V.
E. Nordenmarks systematiska studier i den
tidens astronomi. Det är här två män som
framför andra gjort vägande gärningar:
Anders Celsius och Pehr Wilhelm Wargentin.
At dem båda har Nordenmark ägnat var sin
grundliga monografi (1936 resp. 1939).
Wargentin var i många år Vetenskapsakademiens
sekreterare, ständigt upptagen av en
omfattande korrespondens med utländska lärde.
Det är naturligt, att den 1739 stiftade
Vetenskapsakademien blev ett centrum för tidens
svenska naturvetenskapsmän. I dess arkiv
förvaras ett material av största värde för
den historiska forskningen, vilket
Nordenmark väl tillgodogjort sig inte bara i
biografien över Wargentin utan också, jämte
otryckta relationer och skrifter i Uppsala
universitetsbibliotek, i sina studier över Olof
Hiorter, observator regius (1942), och
Celsius’ efterträdare på professorsstolen i
Uppsala, Mårten Strömer (1944). En
framställning av akademiens egen historia under hela
detta tidevarv skulle betyda ett vägrödjande
arbete för kommande forskning; den saknas
ännu, men Bengt Hildebrand har i sitt stora
verk om Kungl. Svenska Vetenskapsakademien
(1939) med berömvärd omsorg tecknat
samfundets förhistoria och första betydelsefulla
år. Denna breda skildring, skriven av vår
ledande personhistoriker, äger framför allt
värde ur biografisk och organisationshistorisk
synpunkt. I sitt arbete om
experimentalfy-sikern Johan Carl Wilcke (1939) har den
nyligen bortgångne C. W. Oseen återgivit
bilden av en ovanligt mångsidig man, vars
arbeten särskilt inom värmeläran voro av
största betydelse. Ett fängslande ämne är
med inträngande skärpa behandlat av
Nordenmark och Nordström i en undersökning
med titeln Om uppfinningen av den
akroma-tiska och aplanatiska linsen (Lychnos 1938
och 1939). Det gäller ett problem inom
optikens historia — hävandet av den
kroma-tiska aberrationen eller färgspridningen —
som av ingen mindre än Newton betraktats
som olösligt. Det väckte därför stort
uppseende, när den engelske instrumentmakaren
John Dollond på 1750-talet lyckades
konstruera teleskop som visade föremålen utan
någon störande färgspridning; därmed hade
ett av naturforskarens oumbärligaste
redskap, det optiska förstoringsinstrumentet,
på ett välsignelsebringande vis fullkomnats.
Dollonds nya konstruktion var banbrytande,
men den var inte alltigenom hans egen. Som
ingående dokumenteras i nämnda uppsats,
hade han kommit att tro på möjligheten av
aberrationens hävande genom en uppsats
av den namnkunnige uppsalamatematikern
Samuel Klingenstierna, vilken 1755 kom i
hans händer. Linnéforskningen slutligen
tillföres årligen smärre bidrag genom Svenska
Linné-sällskapets årsskrift, en publikation
som otvivelaktigt förtjänar större
uppmärksamhet än vad som nu kommer den till del.
Ett glädjande tecken är, att utgivandet av
den stora sviten Bref och skrifvelser af och
till Carl von Linné efter ett tjugofemårigt
avbrott nyligen återupptagits; ett nytt band
av-mästarens korrespondens utkom 1943. På
värdet av detta editionsverk behöva inga
ord spillas. Breven till och från Linné utgöra
den bästa källan för envar som vill tränga
508
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
