Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Den svenska lärdomshistorien. Av Sten Lindroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den svenska lärdomshistorien
in i den linneanska världen, och man tycker
det vore en självklar plikt för den svenska
statsmakten att sörja för ett tryggat och
påskyndat utgivande av vad som skulle bli ett
varaktigt monument över vår ryktbaraste
vetenskapsman.
Vår lärdomshistoria har emellertid inte
bara att taga befattning med den
naturvetenskap som var originell eller kom med nya
rön. Dess uppgift är också nu att teckna
miljön och det allmänna läget. För den tid
som ligger före sjuttonhundratalets
blomstring blir detta det naturliga, ty självständiga
insatser gjordes knappt hos oss på den tiden.
De problem som inställa sig vid en
undersökning av föregående seklers vetenskap äro
för den skull knappast mindre fängslande.
Det gäller i dessa fall att söka intränga i den
världsbild som tidens bildade hyste, och att
klarlägga vilka impulser och strömningar
som bestämde den. Den naturfilosofi eller
naturvetenskap — ’fysik’ i ordets gamla
bemärkelse — som bedrevs vid
sextonhundratalets svenska universitet hämtade sitt
innehåll från kontinentens lärosäten, också om
en självständig svensk tradition i viss mån
kunde skapas. Den aristoteliska skolastik
som till seklets slut och än senare präglade
den lärda utbildningen, var en återspegling
av skolfilosofien sådan den utformats vid
kontinentens katolska eller protestantiska
akademier. Den stora händelsen i
stormaktstidens intellektuella liv, cartesianismens
genombrott vid Uppsala universitet, var en
frukt av den ryktbara franska reformrörelse
vilken bröt skolastikens makt och blev av
oöverskådlig betydelse för en fri forskning
och en modern, experimentell
naturvetenskap. De cartesianska stridigheterna i
Uppsala och deras följder äro emellertid ännu
inte närmare undersökta. Men en delvis
besläktad uppgift har på sistone behandlats
av Henrik Sandblad i hans studier av den
moderna astronomiens genombrott i vårt
land, framför allt i Det copernikanska
världssystemet i Sverige (Lychnos 1943 och 1944).
Liksom varje undersökning av tidens
vetenskapliga liv bygger denna framställning i
första hand på den gamla akademiska
dissertationslitteraturen, som kanske inte alltid
är en så stimulerande läsning men likväl
av-oskattbart värde vid bedömandet av de
läror som här i landet omfattades eller, lika
ofta, bekämpades. Sandblad visar, hur
kännedomen om den omvälvande copernikanska
teorien så småningom tränger in i vår
stormaktstids lärda kretsar; den bestreds dock i
regel, understundom med stor häftighet.
Avgörande för den nya lärans genombrott
blev den cartesianska filosofien. Motståndet
mot copernikanismen hade sin egentliga rot i
den aristoteliska skolfilosofiens
härskarställning, och först ett nytt sätt att filosofera,
en ny tankemetod kunde bryta ned de hinder
som ställde sig i vägen för en
förutsättningslös analys av de himmelska fenomenen. Vid
sextonhundratalets slut var det våra
carte-sianer som voro pionjärer för en exakt
naturvetenskap, befriad från teologiskt
tvångsvälde, och den nya astronomiens
grundtankar ingingo som en hörnsten i den
revolutionära fysik som till de gammaltroendes
förfäran nu började läras vid Uppsala
universitet och även annorstädes. De män som
gingo i spetsen för denna skickelsedigra
nyorientering av svenskt kulturliv, i främsta
rummet de båda läkarna Petrus Hoffvenius
och Andreas Drossander samt matematikern
Johan Bilberg, voro inga nyskapare. Om
Drossanders gärning har en senare tid t. o. m.
fällt hårda omdömen. Han skulle ha utövat
en hämmande verkan på medicinens
utveckling i vårt land, ja varit »genom försummelsen
af sitt lärarekalls skyldigheter högst
klandervärd» (Israel Hwasser). Ett dylikt
omdöme har emellertid ingen grund. Först om
man, vilket är det enda rimliga, placerar
Drossander i sin tids idékamp, framstår hans
sanna betydelse. Han var en energisk
introduktör för nya tankar, hans undervisning i
den då moderna experimentalfysiken är av
den största vikt, och det är därför på goda
grunder som en edition av hans blott i
handskrift bevarade Collegium physicum nu
förberedes.
En annan mäktig tankeströmning och dess
öden på svensk botten har författaren till
denna översikt sökt skildra i ett arbete om
Paracelsismen i Sverige till 1600-talets mitt
(1943). Den av Theophrastus Paracelsus med
omåttlig energi inaugurerade omstörtningen
av tidens medicinska, naturfilosofiska och i
viss mån också religiösa ideal strävade att i
det förgångnas ställe bygga upp en ny
vetenskap, där skilda motiv av alkemistiskt,
platonskt och teosofiskt ursprung förenats
till ett ganska säreget helt. Sin största
insats gjorde paracelsismen inom medicinen,
vilken den i någon mån lyckades orientera
mot mera realistiska banor, men dess verkan
509
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
