Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Den svenska lärdomshistorien. Av Sten Lindroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Lindroth
förspordes inom vitt skilda områden. Nämnda
framställning av dess historia i Sverige
sysslar därför inte bara med vår gamla
medicinska litteratur och daglig farmakologisk praxis
utan också med den akademiska
fysikundervisningen och den mystiska filosofi som i
Johannes Bureus hade sin märkligaste
företrädare. I äldre tider låg det närmare till
hands än nu, att en ny lära på detta vis
försatte hela den andliga fronten i gungning.
Naturvetenskapen och medicinen delade ännu
öden med filosofien och det religiösa
tänkandet; men att också långt senare en
naturvetenskaplig livsgärning av stora mått kunnat
förändra den bildades hela världsssyn, därom
vittnar darwinismen. Dess historia i vårt land
är en forskningsuppgift av mer än vanligt
intresse, som väl rimligtvis snart måste
finna sin man.
Det framgår av vad som hittills sagts, att
vår lärdomshistoriska forskning i hög grad
bedrives efter idéhistoriska linjer. Som dess
väsentliga uppgift har synts att klargöra det
vetenskapliga livet i dess helhet, att följa de
enskilda lärorna och systemen, bestämma
deras ursprung, spridning och verkningar.
Denna inriktning synes i viss utsträckning
skilja den från utländsk historieskrivning.
Den »history of science» som nu med sådan
framgång bedrives särskilt i de anglosaxiska
kulturländerna, ägnas oftast vetenskapens
store eller det vetenskapliga tänkandets
historia. Man söker där mera undantagsvis
tränga in i en förgången epoks intellektuella
liv för att tolka det ur dess egna
förutsättningar, utan uppmärksamheten inriktas på
dem vilka, som det heter, »fört vetenskapen
framåt». Detta är naturligtvis en lika legitim
som fängslande uppgift, och
naturvetenskapernas mirakulösa utveckling från och med
det sjuttonde århundradet erbjuder ur denna
synpunkt en mångfald frågor som vänta en
sakkunnig undersökning. Men otvivelaktigt
kan detta betraktelsesätt leda till
äventyrligheter, genom att det förgångna tolkas i ljuset
av vad som senare visat sig vara fruktbart
eller »riktigt». Så sker t. ex. oftast i de annars
mycket förtjänstfulla översiktsverk över
naturvetenskapernas historia som i senare år
sett dagen. Har kan nämnas Charles Singer’s
A Short History of Science (1941), där denna
grundsyn medfört att gångna tiders forskare
alltifrån antiken tvingats ställa upp till en
generalmönstring inför en kritiker som
godkänner eller vrakar dem utifrån vår tids ve-
tenskapliga normer. Detta sätt att skriva
lärdomshistoria är ohistoriskt i den
meningen, att det inte återger det verkliga läget, de
ideer och föreställningar som en viss tid
verkligen voro gängse och ofta nog utan samband
med de resultat som enstaka snillrika
föregångsmän samtidigt nått. Galilei är t. ex.
ingen god exponent för sin tids
naturvetenskap, bättre vore att stanna inför någon av
de många universitetslärare som fortfarande
tolkade naturen med hjälp av sin Aristoteles
eller hans kommentatorer. Kanske kan man
hävda att först en kvantitativ syn ger
vetenskapshistorikern det rätta perspektivet. Han
må naturligtvis gärna ägna särskild vikt åt de
stora gestalterna och de snillrika teorierna,
men som idéhistoriker skall han vara
fördomsfri nog att förklara det förgångna, inte döma
det. Att den svenska lärdomshistorien
åtminstone i senaste tid synes undvika denna
art av historieskrivning torde förnämligast
bero på två ting. Dels ligger det i materialets
natur, ty en liten nation som vår har av
lätt insedda skäl inte kunnat frambringa
originella forskargärningar i samma
utsträckning som de stora kulturländerna; särskilt
äldre skeden av vår kultur måste
undersökas från andra utgångspunkter. Dels hänger
det samman med våra lärdomshistorikers —
inledningsvis redan understrukna —
humanistiska orientering. Naturvetenskapsmannen
är alltid benägen att betrakta forskningens
historia från sin egen tids synpunkt; han vet
hur det har gått och ägnar därför på sin
höjd ett förstrött intresse åt de teorier som
ingenstädes ledde. Vår lärdomshistoria
representerad av namn som Annerstedt,
Schück, Nordström och en yngsta generation
— har däremot företrädesvis uppodlats av
forskare med historisk eller litteraturhistorisk
skolning. Möjligen kan den därför berömma
sig av en vidare syn på lärdomens historia
som en ideernas tummelplats, där intet är
likgiltigt som en gång ägde styrka nog att
fängsla uppmärksamheten och fylla
människornas sinnen.
Denna svårighet att frigöra sig från en av
den egna tidens föreställningar betingad
historiesyn gäller också medicinhistorien. Den
ägnas för ögonblicket, såväl i de
anglosaxiska länderna som i de sista dagarnas
Tyskland, en kanske större uppmärksamhet än
någon annan gren av lärdomshistorien.
Speciella lärostolar äro upprättade i detta ämne,
en ganska rik tidskriftsflora tillvaratager dess
510
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
