Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Perspektivets stil. Omkring en bok av Aksel Sandemose. Av Rolv Thesen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rolv T h e s en
eget. Alt som han skriver, sier han, er sett
gjennom hans egne øyne, og det kan alt i
hop være svært misvisende; men det ville
ikke bli riktigere om en forfatter lot personene
opptrede selvstendig. »Personerna är ju alla
han själv.» Det er i det hele tatt vanskelig å
skrive det en burde skrive. Og det er i høy
grad risikabelt. En forfatter som forsøker
seg på å komme med et milligram sannhet,
belønnes med et rykte, og dermed er han
uskadeliggjort. Derför blir litteraturen
nederlag og klisjeer. Nye dekorasjoner og nytt
oppkok. Det er som månens gang om jorden.
— Jeg synes jeg hører Sandemoses røst i
dette. Og særlig i dette kravet: »En konstnär
skall vara sin egen historiker och därmed sin
samtids historiker.» Alt annet er nevrotisk
flukt, enten det nå heter romantikk,
naturalisme, symbolisme — eller sosial kunst.
Og det er tydeligvis ikke historie i
overfladisk mening som her kreves, men
opplevel-sen av vesentlige og avgj ørende ting.
»Banaliteterna som hände, herregud, dem kan vi
slå upp i gamla nummer av Aftenposten.»
Men de virkelig vesentlige og avgj ørende
tingene i ens liv ■—■ realitetene — kan det
stundom være vanskelig å fange. Det kan
komme an på den stemning en er i, og på det
lyset som stemningen kaster over hendelsene.
Dette vet »jeget» — og har sikkert lært det
av Sandemose selv. Realitetene viker unna,
materialet skifter karakter når en setter
lyskasteren på det.
Ellers er det ikke upsykologisk, men
tvert-imot svært naturlig at hovedpersonen har
denne kjenslen av alle tings omskiftelighet
og relativitet. Han er jo emigrant. Og her er
noen sider om emigrantmentalitet som jeg
tror er god psykologi. Ikke først og fremst
det om ensomheten og hjemløsheten, det har
vi hørt før. Men det om forskyvningen i
sinnet, den umerkelige omformning og
forsvin-ning av verdiene, det vil her først og fremst
si minnene, den bevisste og ubevisste
for-trengning av dem, som gjør at når de så
dukker opp, ser en dem med nye øyne og i nytt
perspektiv. »Det är ofta emigranten som
vet om de oändligt små tingen som betyder
allt.» En liten latter kan løsne et skred!
Midt i denne emigrantpsykologien møter
en noen rammende og riktige ord om
Aasmund Olavsson Vinje, vår store hjemløse
lyriker, som engang ble opprykt med rot, —■
full av tvisyn, som jo egentlig er sansen for
alle tings omskiftelighet og relativitet.
Emigranten står ved Vinjes grav; han
kjenner seg i slekt med ham:
Här låg han alltså, Aasmund Olavsson Vinje. Han
hade varit mera norsk än ett dussin andra skalder,
stora och små. Jag undrar om det kom sig av den
levande smärta som gick genom allt som han hade
präglat med sitt väsen. Ett möte med Vinje måste ha
varit som ett möte med en utvandrare, en som hållit
sig hemma och blivit utvandrare i sitt eget land. Han
verkade blodig. Han hade ryckts upp ur den mark
han stod på. En hässjestör som hade kommit på drift
nerför älven, medan de andra stod kvar der hemma
och bar det goda höet, så bra som hässjestörar kunde.
Ingen er mer hjemmekjær enn den
hjemløse, ingen er norskere enn han som i
ungdommen rykte seg selv opp av den norske jord,
reiste ut og så vender tilbake mer enn tredve
år senere. Emigranten i Sandemoses bok er
dessuten i Norge akkurat da krigen kommer.
Det gjør sitt. Alt får et nytt, et større
perspektiv. Til og med over hans avdöde foreldre
faller det lys fra krigsbegivenhetene. Nå
ser han dem klarere. Nå vet han hvem de
var. Fra deres graver tar han med seg et
minne som sier ham bedre enn både tall og
bøker at Norge skal bli fritt. Det var vel noe
ved deres liv eller lynde han hadde oppdaget
da han stod ved deres hvilested og tenkte på
dem. Mot slutten av dagboken har han en
befraktning over norsk mentalitet som kanskje
kan gi enslags forklaring. Han tenker på noen
av de menneskene han har møtt i Norge,
fire typer som slett ikke hørte til mor Norges
beste barn. Og han sier:
Det skulle vara vanvett att ta dessa fyra som
representanter för Norge, men med sina överdrifter, sin
hänsynslöshet och det sätt på vilket de så ogenerat
gick sina egna vägar, belyste de ändå något typiskt
norskt. De speglade sitt land i en norskhet på avvägar,
och de gjorde klart för mig varför tyskarna måste
utrota hela befolkningen om de ville ha landet.
Det är den berømte norske individualisme,
i øyeblikket kanskje litt for berømt, som får
ham til å tro at Norge atter skal bli fritt.
Nordmennene bet fra seg —• som de
uforbederlige individualister de var — først av
personlige årsaker, senere av nasjonale. Det er i
det hele tatt en ganske morsom og vittig
skildring han gir av den norske individualisme:
Ingen säger jag så ofta som en norrman, han börjar
en tidningsartikkel med jag och jag’ar sig spalt upp
och spalt ner. En hallåman i radion säger jag så det
river i öronen, när andra skandinaver eller amerikaner
skulle använda en omskrivning. Jag har sagt det till
norrmän. De ser oförstående pä mig. När det faktiskt
är han, varför skall han då inte säga jagi Var norrmau
är en nation för sig själv. Bara Hitler kan mäta sig
516
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
