Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk skönlitteratur i Finland
gärning har hugfästs genom en samling
»Dikter i urval». De låter oss blicka in i en
diktar-själ sliten mellan sitt starka medvetande om
sin gränslösa ensamhet och en lidelsefull
längtan till kontakt med människorna och
allnaturen. »Vara människa är vara utanför
allt skapat», säger hon på ett ställe; det
är gripande ord, som tolkar författarinnans
livsöde.
Bakom temat i Hagar Olssons skådespel
»Rövaren och jungfrun» skymtar nutidens
problem och konflikter särskilt på det sociala
området. Men författarinnan har alltid haft
en stark böjelse för en stiliserad form.
Hennes skådespel opererar med den gamla
folksagans förenkling av människokaraktärerna
och de dramatiska händelserna. Vid läsningen
av »Rövaren och jungfrun» kommer man
också att tänka på de medeltida skådespelen
med deras skarpa brytning mellan mörker och
ljus, mellan avgrundsondska och änglalik
godhet.
Motivet i skådespelet är hämtat från den
svåra nödtiden i Finland i slutet av
1860-talet. På en bondgård utspelar sig då det
drama, som folksagan så ofta inspirerats av.
Den unga Sanna har av sin hjärtlösa moder
tvungits att svika den fattige Älg-Matts och
trolova sig med den rike Janne Färgare,
styckets svarte bov, som i sin barndom fått
utstå många försakelser och därför hyser ett
oförsonligt hat till allt. Han har lurat till sig
Älg-Matts gård, Gammelgård, och för där
som den uppkomling han är ett hårt
regemente. Han tar inte den minsta notis om de
svältande mänskohopar, som strövar fram
längs landsvägarna utan att klaga och utan
att bryta sig in i bodar och sädesmagasin.
Men Älg-Matts, stigmannen, väcker deras
revoltanda och lockar dem att plundra
Gammelgårds fyllda sädeslårar och mätta
sin hunger. Till straff dömes Älg-Matts att
slita fyrti par spö på Galgbacken. Efter det
denne sedan utkrävt en blodig hämnd på
sin vederdeloman Janne Färgare, gripes han
av ånger över sitt dåd och vänder in på den
väg som för till straff, försoning och förlåtelse.
Dramat slutar med en symbolisk bild av
Sanna, som lyfter ett hemlöst tiggarbarn upp
mot den nya vårens himmel.
Skådespelet har en nära anknytning till Pär
Lagerkvists dramatik med dess starka
stilisering och känslobetoning och dess
undertryckande av alla oväsentliga detaljer. Hu-
vudfigurerna är mera typer än individer.
Sanna är en madonna från ödemarken med
en gloria av nordisk vår över sitt huvud.
Älg-Matts är fribytaren, som jagad av
samhället reser sig till trotsig kamp, men slutligen
ser sig besegrad av kärleken (denna
omvändelse kommer tämligen plötsligt utan närmare
psykologisk motivering). Janne Färgare
representerar åter allt det vrånga och
trångsynta i samhällsordningen, en steril ondska,
som slocknar först genom den kroppsliga
döden. En mera nyansrik psykologi präglar
en del bifigurer: t. ex. den gamla farmodern,
som är bunden vid jorden och traditionen,
men också bär en levande sådd av religiös
visdom i sitt hjärta, Jämmer-Lena med sin
omsorg om kroppens nödtorft ända in i de
mest skickelsedigra stunderna. Man bör
inte heller glömma de trasiga och hungrande
tiggarskarorna, som spelar med i detta spel
om hjärtats trånghet och rikedom. De
framstår som en motsvarighet till kören i en
grekisk tragedi. I deras ord och utrop avspeglas
den kamp mellan ondska och godhet som
bildar innehållet i skådespelet. Om stycket
tas omhand av en skicklig regissör, kommer
dessa masscener säkerligen att vara av stark
suggestiv verkan.
I Älg-Matts gestalt har Hagar Olsson
förkroppsligat något av sin egen individualism
och revoltanda. När Älg-Matts känner sig
övervunnen av den milda, allt uppoffrande
mänskokärlek, vars inkarnation är den
helgonlika Sanna, är det en bild av den längtan
efter gemenskap och försoning, som går
genom Hagar Olssons författarskap: i den sociala
kollektivismen t. ex. i »Kanaanexpressen»
och »Chitambo» och i den milda
dödsmystiken och panteismen i »Träsnidaren och
döden».
»Rövaren och jungfrun» är utan jämförelse
det bästa skådespel, som Hagar Olsson
hittills skapat.
Liksom tidigare i »Det okända helgonets
kloster» har Göran Stenius i sin nya roman
»Hungergropen» sökt sig bort till de karelska
gränsmarkerna. Hans bok är en sorts
bygdekrönika utan hjälte, men med ett myller av
gestalter, var och en med sin ganska
särpräglade fysionomi och karaktär. Man har
intrycket av att boken kommer att bilda
upptakten till en romanserie.
»Hungergropen» är en idéroman om
motsatsen mellan intellektuell kultur och in-
521
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
