Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik E k ei un d
stinktiv primitivism. Denna motsättning har
blivit kött och blod i prästen Tomas
Cinne-lius i Kinnais kyrkby och folket uppe i
Hungergropens fem byar miltals därifrån i
utkanten av den stora ödemarkssocknen.
Tiden är sekelskiftet 1800. Prästen Cinnelius’
hem präglas av sjuttonhundratalets
rationalism, humanitet och upplysningsanda.
Kyrkoherden har sin trädgård med köksväxter,
medicinalväxter, jordgubbsplantor,
hallonbuskar och äppelträd, uppdragna i enlighet
med de lärdomar i rationell trädgårdsodling,
som han under studietiden i Åbo inhämtat
hos den berömde Kalm. Men Pehr Tomas
Cinnelius nöjer sig icke med att kultivera, rensa
och hyfsa jorden. Han vill också hyfsa folket i
Hungergropen och ge det del av kulturens
välsignelser.
Det har ingen av kyrkoherdens föregångare
lyckats med.
Kapellanerna i Hungergropen har inte
kunnat acklimatisera sig där. En av dem,
en suspekt individ från Dorpat, förföll
småningom helt och hållet. Han anpassade både
sin yttre person och den kristendom han
satts att förkunna efter de lokala behoven,
han blev en drinkare och en hednisk
trollkarl, ett slags schaman. Han måste slutligen
suspenderas från sin tjänst.
Hur den nya kapellanen, pastor Paulus
Bubonius, misslyckas i sitt svåra värv som
herde bland de trilska fåren i Hungergropen
får vi se i Stenius’ roman.
Trots att Bubonius inte precis hör till de
större ljus, som tänts vid lärdomens
tempellåga i akademistaden Åbo, gör han många
goda insatser enligt de riktlinjer för hans
verksamhet, som uppdragits av hans förman
kyrkoherden. Han försöker förmå folket att
överge det primitiva svedjebruket, som gör
slut på den värdefulla skogen, och att i stället
uppodla de vidsträckta vattensjuka
kärrmarkerna. Hela bygdens befolkning samlas
till det stora företaget, men arbetet tar en
ända med förskräckelse, det urartar i
dryckeslag, slagsmål och plundringståg till de
närbelägna gårdarna. Varje höst får
kapellanen bege sig till kyrkbyn för att tigga
spannmål från sockenmagasinet, som Tomas
Cinnelius efter många års mödor lyckats få till
stånd. Det är fåfängt att strida mot folkets
vidskepelse, slöhet, dryckenskap, tjuvskhet
och andra moraliska defekter.
Själv förfaller Bubonius så att han
slutligen går fullkomligt i stil med den försam-
ling, som anförtrotts i hans vård. Han gifter
sig med mjölnaren Ku tru s dotter Marjatta,
som bedrar honom med både herre och
dräng. Hans namn blir en visa i var mans
mun. Han börjar supa också han. När han
varit kapellan tio år i Hungergropen företer
han följande ömkliga anblick:
Han var en grotesk uppenbarelse, fattigprästen.
Aret runt gick han insvept i en jättepäls av ogarvat
fårskinn, som sopade marken omkring honom och vid
torr väderlek rörde upp ett litet dammoln i hans spår.
Ohyran häckade i den utåtvända, svartspräckliga
ullen. Runt magen hade han virat ett hamprep, i vars
fria ända en yxa var säkert fastsurrad. När det blev
sommar bytte han ut sin lurviga skinnmössa, som
täckte halva ansiktet, mot en svart slokhatt, som
han med ett kraftigt grepp av båda händerna drog
ned över nacke och öron. Under de fladdrande brättena
skymtade en frostsprucken, blåröd hy, som vanligen
bevarade enstaka matrester. På näsan satt ett par
fyrkantiga ståltrådsbrillor, vilka inramade ögonen i
två stora rutor. De gåvo blicken en viss stränghet,
som höll folk och fä på behörigt avstånd.
Slutligen blir Bubonius bortjagad ur sitt
prästgäll av ett band resande fyllbultar, som
bränner ned det usla pörte han kallar sitt
hem. Hans liv och hans gärning i
Hungergropen är slut: »Nälkänotko (Hungergropen)
hade frusit ihjäl hans alltför lilla personlighet
i hans alltför stora huvud.»
När 1808—1809 års krig utbryter faller
de ryska trupperna in över gränsen.
Allmogen som sätter sig till motvärn har sin bästa
bundsförvant i själva ödemarken och lyckas
slå tillbaka anfallet uppe vid Hungergropen.
Men krigets spår finns kvar: allt vad
mänskohand skapat ligger i aska.
Och ändå lever »prästgårdsvisan»;
drömmen om en rationell välfärdspolitik till
förmån för det övergivna folket i ödemarkerna!
Det är Finlands historia in nuce.
Stenius’ bok gör ett något splittrat intryck.
Det rent historiska inslaget i senare hälften
av boken har fått ett alltför stort utrymme.
Det uppstår en viss disproportion mellan
miljö- och karaktärsskildringen i början av
boken och det till övervägande delen
berättande stoffet i senare delen av densamma.
Det värdefulla i arbetet ligger nog i
miljö-och karaktärsskildringen. Stenius ger den
säregna ödemarksstämningen i en
koncentrerad språkstil, som har både must och färg
— därom vittnar ju på ett ypperligt sätt det
citat ur boken som anfördes härovan.
I den första hälften av boken kommer
även idéinnehållet i boken främst tillsynes.
Denna bok står på samma linje som »Det
522
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
