Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk skönlitteratur i Finland,
okända helgonets kloster», som var ett verk
om konflikten mellan vetande och tro, mellan
intellektualitet och instinkt. Den nya boken
syftar utöver den tidsbundna motsättningen
mellan upplysningstro och primitivism under
1700-talet. Den är ett inlägg i den diskussion
om rationalism och instinktivitet, som var
aktuell ända till det nyss avslutade
världskriget — en debatt, för vilken den samtida
litteraturen var ett så betydande forum.
Stenius är starkt konservativ och ställer sig
skeptisk gentemot möjligheterna att
befordra framsteget genom spridning av
vetande och upplysning. Hans språkrör i
boken är kronofogden, patron Corpi, som på
ett ställe i boken utlåter sig på följande sätt:
Jag är bara en stor pessimist, och det tilltar med
ären. Se, människorna blir ju bara dummare och
dummare. Det är kanske släktets förutbestämda öde, vad
vet jag. Kunskapens träd blev kvar i det förlorade
paradiset, och man kan inte leva i femtusen år pä ett
enda stulet äpple. Voilà tout!
En bygdekrönika med vissa inslag av
tidens idédiskussion är också Valdemar
Nymans åländska debutroman »Som tusen liljor».
Även här spelar miljöskildringen en större
roll än intrigen. Handlingen är i själva
verket den enklast tänkbara.
Markus-Jans Jan från Rasmansböle
kommer hem efter en tids vistelse till sjöss. Vid
hemkomsten finner han att hans fästmö
Karl-Ers Anna Ulla svikit honom och
tro-lovat sig med en äldre man Petter August
Isaksson, gemenligen »Kungen» kallad på
grund av sin makt och rikedom. Anna Ulla
har tvungits till det ödesdigra steget av sina
föräldrar, som är ekonomiskt beroende av
»Kungen». Tack vare giftermålet kan
nämligen familjen räddas från konkurs och den
gamla gården bevaras i släktens ägo. Men
Anna Ullas giftermål har ödesdigra följder
för henne själv och hennes närmaste
omgivning. Hon kan inte glömma Jan och bygdens
skvallerkäringar har snart fullt upp med
bestyr att bära omkring de historier, som
illvilliga människor hittar upp om de två
kontrahenterna i tragedin. Det slutar med
en fruktansvärd katastrof. Under en säljakt
träffas Jan och »Kungen» ensamma ute bland
isflaken. Det uppstår handgemäng mellan
de två rivalerna. Striden slutar med att Jan
hugger »Kungen» i ena skuldran med sin
yxa; stunden därpå faller han själv in mellan
skruvande isflak och krossas till döds.
Författaren är f. n. verksam som
kyrkoherde i Finströms socken på fasta Åland.
Hans skildring av folklivet i denna socken i
mitten av 1800-talet verkar mycket
verklighetstrogen och är gjord med fart och
inspiration. Som en historisk bakgrund till
skildringen av livet i socknen ges några
glimtar av de förenade fransk-engelska
flottstyrkornas angrepp mot Bomarsunds
fästning under Krimkriget. En central plats i
berättelsen intages av en bland socknens
märkligaste personligheter, nämligen den som
föregångsman på många områden kände prosten,
teologie doktorn Frans P. von Knorring.
von Knorring var född år 1792 och dog år
1875. Varken ohälsa, brist på erkännande
eller andra motigheter kunde nedslå den
trägne vingårdsarbetarens framtidshopp och
arbetsenergi. Han utgav en rikt
dokumenterad avhandling om Gamla Finland, d. v. s.
de till Ryssland under 1700-talet avträdda
delarna av Finland. Han intresserade sig för
filologiska spörsmål och publicerade en skrift
om språkljuden. Han startade en åländsk
tidning och verkade för inrättande av
folkskolor och för främjande av yrkesskolor.
Denna vackra gestalt i Finlands
kulturhistoria går igen i Valdemar Nymans bok
under namnet von Marringk. Det berättas i
boken om von Marringks duster med
bönderna för att förmå dem att fatta behovet
av reformer — och nödvändigheten att öppna
på penningpungarna för att förverkliga dem.
von Marringk är respekterad för sin lärdom,
men inte älskad. Hans intressen sträcker sig
över vanligt folks föreställningssfär. Han ger
sina församlingsbor upplysning, men inte
uppbyggelse.
En präst efter folkets sinne är däremot
adjunkten i socknen, magister Haldén — också
han tecknad efter modell ur verkligheten.
Han predikar om domen och djävulen så att
svaveloset står ur hans mun. Han är en
företrädare för en livsförnekande kristendom, en
sträng och dyster pietism. Adjunkten hör
till de utvalda och invigda, till de fanatiker,
som inte är sanningssökare, utan förkunnare
av en lära som är tillrättalagd efter deras
eget beläte. Prosten von Marringk och
adjunkten Haldén är rationalisten och
mystikern ställda mot varandra i en diskussion,
som pågår från tidens begynnelse till tidens
slut. Den senare vill behärska sina åhörare
med ett mystiskt känslosvall och en mörk
fanatism, som vädjar till deras primitivaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
