Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Dalmålningar. Av Gerda Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gerda Boethius
ligt gemensamt med den anda och det
gemyt som dalmålarnas skapelser bottna
i. De ösa ur samma källa: de gamla
bibeltexterna, andaktsböckerna och psalmerna,
och ha ett gemensamt arv i den stämning
som den gammalkristna fromheten gav.
Hos Karlfeldt äro skildringarna ofta
genomlysta av en humor, som ej får förväxlas
med travestering, och som även den i grund
och botten har en hel del gemensamt med
dalmålningarnas uppfattning. Bilderna
andas andakt och naiv tro, men dalkarlen har
alltid spjuvern i ögat och humorn lyser
fram även när allvaret är som störst.
Bibelns gestalter ha varit levande väsen för
dem och mången gång försetts med folkets
egna drag, gjorts delaktiga av dagens
bekymmer och svårigheter. Vingårdsmannen,
som gör upp med arbetarna, är en bild ur
dagligt liv och erfarenhet från
»herrarbetets» dagar, spelmännen på Herodias
gästabud äro rättvikspojkar och dörrvakten
S:t Knut är byns soldat. Drottningen av
Saba åker till konung Salomos kröning i
en förnäm sjuglasvagn, lik den som de mött
och begapat vid Stockholmsbesök. I den
dråpliga bilden där »Josäp blifwer Herre i
Egypten» får han åka i landå med
parhästar, kusk och lakej lika fint som någon
storpamp de sett i huvudstaden. »Store
Herre och Konung och dess hulda drottning»
blicka ur skyliknande ramar hult leende
ned på åskådarna som Karl Johan i
Karl-feldts dikt och »Bonde-Parte» rider på en
ädel springare, som för i tankarna Zorns
första barnteckningar där hästarna äro en
underlig korsning mellan en dalhäst och
ett fullblod. Liksom söndagens andakt ha
målningarna också mången gång fört
målarna bort från verkligheten och låtit
fantasien bära dem, såsom »Absaloms bruna
ök, som flydde i Efraims dal» bar Karlfeldt
ut på diktarfärd.
När man låtit de vackra planscherna i
Svärdströms bok passera förbi och läst
hans upplysande och fina kommentarer
häpnar man över att så mycket kunnat växa
fram ur de torra, gnetiga små
bibelillustrationerna. Dessa äro tydligtvis aldrig
inspirationskällan utan endast ett slags
minnesschema. Allt det, som har med skapande
konst att göra, är målarnas verk och
fortsätter det gamla dekorativa arvet som en
levande gren av konsten.
Egendomligt nog är Svärdströms bok den
första skildring vi ha av denna märkliga
företeelse och förf. utlovar en följande del,
som skall ge ökade perspektiv på de
historiska sammanhangen. »Dalmålningar» borde
bli en guldgruva för vår tids utövare av
dekorativ konst, ty de gamla mästarna ha
funnit något av det väsentliga i det skönas
lagar. Deras rena och säkra stil, raffinerat
skickliga, men aldrig överarbetade
komposition, deras omedelbara och naiva
uppfattning och självklara förmåga av
begränsning ha mycket att ge och borde
kunna inspirera till nya friska tag. Fadda
pastischer eller torra kopior finnes det
övernog av, men få ha förstått värdet av
att söka intränga i vår folkkonsts
verkliga väsen, förstå det som ger den
evighetsvärde, det säregna formsinnet, den
säkra färgkompositionen och det förfinade,
om hög yrkesskicklighet vittnande
hantverket.
548
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
