Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Dagboksblad från 1918. Av Elli Tompuri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagboksblad fr ån 1918
sedan firade ryssarna och knappast fann
ord nog starka att håna tyskarna med, de
har nu glömt allt och är helt uppfyllda av
tyskarna. Det är sådan billig känsla. Och
förresten. Mitt Tyskland är Goethes, Heines
och Schopenhauers Tyskland.
15.IV. På morgonen i sängen. Jag börjar
mitt arbete igen. Jag försöker hålla mig
lugn och tyst.–- ■—■ Var finns nu
personligheterna, ärliga och modiga
personligheter? Men det är ju samma sak. Den
som är ärlig, den är också modig. Stålberg
skrev i går i Helsingin Sanomat en modig
artikel i vilken han föreslår att ingenting
av det arbetarna hittills nått skulle tagas
ifrån dem. Man skulle bygga på den gamla
grunden eller sätta i gång de nya förslag
som riksdagen godkänt. Det var vågat
skrivet nu då den allmänna opinionen är så
reaktionär och fylld av hat mot arbetarna.
20.IV 1918 —–Jag har fått en ny
idé. Alla konstnärer borde slå sig ihop för
att ge en serie dramatisk-musikaliska
föreställningar för de nödlidande. Målarna
skulle ge sina tavlor för att säljas eller
lottas ut. Var och en skulle göra vad den
kan. Jag talade med Sibelius, Magnus
Enckell och några andra och resultatet blev
att vi ska sammankalla ett förberedande
möte hos professor Hirn, som ska vara
ordförande. Vi får då se om man ens inom
konsten kan enas denna tid.
Just nu är Helsingfors så fyllt av hat och
bitterhet blandat med billig känslosamhet.
Det gör en riktigt gott att ibland träffa
en människa, som utstrålar frid och
kärlek. Matilda Wrede bad mig komma till
sig. Vi talade mycket tillsammans. Hon
berättade om sina erfarenheter både nu
och tidigare. Då jag kommer i kontakt
med en så här storslagen människa, känner
jag det som om jag alltid varit bekant
med henne. Det är högtidsstunder. Ibland
såg jag en glimt av humor i hennes ögon.
De här två senaste dagarna har verkligen
varit som helg för mig.
22.IV. Nu är jag mitt uppe i
förberedelserna. Gårdagen gick till att planera festen.
Vi samlades hos prof. Hirn. Det var Eero
Järnefelt, Magnus Enckell, Eino Leino,
Sibelius och några andra. Vi planerade
programmet tillsamman och vi ska försöka
få det riktigt fint.
Då det var tal om att Aino Ackté och
Maikki Järnefelt skulle uppträda
tillsammans, sade Sibelius: »Men låt mig inte bli
den som ska be dem göra det.» Så pekade
han på sitt bröst och tillade: »Ännu har
jag kvar ärr efter den gången jag kämpade
för att få dem att uppträda på samma
konsert på världsutställningen i Paris.»
Han föreslog mig som medlare. Då mitt
bröst redan var barkat av många ärr, gick
jag genast till telefonen för att uträtta
ärendet. Aino Ackté var vänlig och lovade
komma på det villkoret att inkomsterna för
festen skulle ges åt barnen för »de där
käringarna har varit värst». Jag svarade:
»Ja visst är vi käringar alltid värst. Vi har
våra känslor som så lätt kokar över.» Hon
skrattade och gav mig löftet att medverka.
Och ändå uppträdde hon inte. Hon råkade
samtidigt ha tre egna konserter.
I programmet skulle också ingå Valse
triste. Jag komponerade dansen så här
oberoende av den ursprungliga idén som
är en döende moders dröm. Scenen är
indelad i tre olika plan, till vilka trappor
leder. Då musiken börjar ligger de
dansande på golvet. De är döda som inte vet
om att de är det. Småningom reser de sig
och börjar söka varandra. Men just då de
är nära att mötas, kan de ändå inte nå
varandra, de stiger allt högre uppför
trappan, men deras försök att mötas
misslyckas jämt. Ett par har lyckats kämpa
sig upp till det högsta planet. Strålkastaren
belyser dem från sidan, uppifrån och
underifrån ett glasgolv.
Idén till dansen fick jag egentligen på
samma möte. För mig har Valse triste
alltid varit som en musikens strävan att
551
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
