Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Det senaste decenniets religionshistoriska forskning i Sverige. Av Geo Widengren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det senaste decenniets religions kistoris ka
for s kning i Sverige
Av Geo Widengren
_ jj RANS G. BENGTSSON har i en kostlig
essay i Litteratörer och militärer givit uttryck
åt den satsen att gudarnas utveckling i
förhållande till deras individuella funktioner är
motsatt människornas. Människan börjar
först efter en tid att »tänka på att bli sergeant
eller professor och utvecklas så småningom,
om allt går väl, till att bli så gott som helt
och hållet en funktion, i lyckliga fall en
funktion av ytterst snäv och specialiserad art.
Gudarna tendera åt motsatt håll: de börja
som specialister och sluta som oberoende
allmänexistenser. Till en början ha de,
åtminstone i många fall, en viss, noga bestämd
syssla, som tar dem helt och hållet i anspråk,
—■ att blixtra, att befrämja växtlighet, att
mumla i ett vattenfall, att beskydda en stad,
o. d.; men efter hand, om de få växa till,
slita de sig loss från platsen och sysslan och
börja göra vad som faller dem in; och först
när de helt frigjort sig från en dylik primitiv
rutin, och inte längre behöva förnedra sig
genom att uppvakta människorna med futtiga
små tjänster eller yrkestrakasserier, äro de
fulländade gudar.»
Detta citat återger nog —- fast naturligtvis
på ett mycket kvickare och roligare sätt än
vad man i allmänhet får till livs —• det som
skulle kunna betecknas som den allmänna
åsikten om gudarnas utveckling och har en
rent evolutionistisk prägel.
Genomsnittsuppfattningen av gudsbildens
utveckling bygger nämligen helt på den
evolu-tionistiska åskådningen, som i sin tur rörde
sig med tre axiom: utvecklingen har överallt
löpt efter samma mönster, är alltså enhetlig,
den har varit en gradvis skeende förändring,
så att intet led i de oundvikliga
utvecklingsstadierna har blivit överhoppat, och
slutligen har utvecklingen varit progressiv, den har
gått från det lägre till det högre.
Den amerikanske etnologen Goldenweiser,
som ägnat stort intresse åt de metodiska
grundfrågorna, har påpekat att den första av dessa
principer, tesen om enhetligheten i de
kulturella förändringarna haft den största betydelsen
för etnologien och sociologin, vi skulle kunna
tillägga: ävenså för religionshistorien. Spencer
och alla följande evolutionister efter honom
använde den s. k. komparativa metoden. Vad
innebär denna beteckning, frågar
Goldenweiser och ger själv en träffande beskrivning.
En mer eller mindre överväldigande stor
materialsamling tillhandahålles från talrika
stammar och folk i olika delar av världen, ofta
också från helt olika tider och kulturer, allt i
avsikt att illustrera en bestämd sida av
kulturen t. ex. religionen. De anförda fakta
ordnas i en serie av antagna utvecklingsstadier.
Men vad som gör det möjligt att ordna dessa
konkreta fakta till en antagen oavbruten
följd av stadier, är givetvis någon förutfattad
idé om beskaffenheten hos dessa stadier och
deras ordningsföljd. Det finnes ju ingen
anvisning på en dylik ordning att hämta från
fakta själva, beroende på den utomordentliga
brist på historiskt perspektiv, som vidlåder
vår kännedom om våra äldsta förhållanden.
Om vi med Goldenweiser ställa frågan: vad
har egentligen den evolutionistiske forskaren
för rätt att i en bestämd ordningsföljd
gruppera de olika fakta han samlat från de mest
skilda folk och tider och sedan hävda att,
så fort som någon särskild inrättning eller
föreställning förekommer någonstädes,
genast alla de olika fakta, inordnade i en
historisk serie, stå att finna överallt, så ha vi här
den springande punkten. Vad finnes det för
berättigande, frågar Goldenweiser, i att
beteckna som ett historiskt skeende en viss serie
förhållanden, som i just denna ordningsföljd
aldrig har iakttagits i historien? Det enda
svar som evolutionisten brukar ge, är att
enligt de evolutionistiska principerna äro
stadierna sådana som de i detta fall belysas.
Som Goldenweiser påpekar är svaret en
tydlig cirkel. Det som skall bevisas antages för
att möjliggöra bevisföringen. Ordnandet av
själva fakta i en särskild tidsföljd blir
möjligt, först när man faller tillbaka på det
evolutionistiska antagandet om enhetligheten i
utvecklingen.
555
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
