Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Det senaste decenniets religionshistoriska forskning i Sverige. Av Geo Widengren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Geo W i ei en gr en
för alla kommande forskningar lyckades
etnologen Hocart lägga med sitt arbete Kingship,
som fr. a. gav en uttömmande typologi över
kröningsceremonierna och klargjorde deras
betydelse. Ett annat betydelsefullt element
infördes i diskussionen, då man, särskilt
tack vare exegeten Hooke, grep tillbaka på
det evident riktiga i den tyska
panbabylo-nismens tes om en främre-orientalisk
enhetskultur och började tala om den enhetliga
mytiskt rituella grundval, the myth and
ritual pattern, på vilken de
främre-orienta-liska religionerna, den israelitiska medräknad,
äro uppbyggda och vars spår kunna återfinnas
i kristendomen, vi kunna tillägga: och i
islam. En stark stimulans ha dessa
forskningar fått genom de uppseendeväckande
franska fynden i Ras Shamra, varigenom
gamla västsemitiska texter bragtes i dagen.
Som forskningen sedan visat ha dessa utgjort
ritualtexterna till den årsfest, vid vilken den
sakrale konungen agerade i den döende och
återuppstående gudens roll. Man kunde snart
konstatera en ända in i detalj, ja t. o. m.
ordalydelse gående överensstämmelse med flera
gammaltestamentliga psalm- och
profettexter, som alltså visade sig ha det gamla
orientaliska mytiskt-rituella schemat till mönster.
Tesen om den främre-orientaliska
enhetskulturen ligger till grund för Widengrens
avhandling The Accadian and Hebrew Psalms
of Lamentation {1936) där han hävdar en
ända till identitet gående överensstämmelse
betr. vissa kultiska texter i den babyloniska
och israelitiska litteraturen och överhuvud
taget betraktar den kultiskt orienterade
from-hetstypen med dess gudsbild såsom likartad i
Mesopotamien och Israel. Det sakrala
kungadömet skymtar emellertid i detta arbete
blott i förbigående i samband med analysen
av de s. k. kungapsalmerna. I den lilla
skriften Psalm 110 och det sakrala kungadömet i
Israel (1941) undersökes emellertid den
israelitiska intronisationsritualens betydelse för
kungaideologien och konungens sakrala skrud
och i uppsatsen Det sakrala kungadömet bland
öst- och västsemiter (Religion och Bibel 1943)
lämnar förf. i anslutning till Engnells
avhandling en del uppgifter om konungens
mytiska position som vårdare av paradisets
trädgård, hans ställning som »Guds utsände»
och hans messianska uppgift som befriare av
de fångna och återsamlare av de skingrade.
Grundsynen är i båda arbetena den att vi
genom en komparativ undersökning kunna
rekonstruera den kungaritual och ideologi
som en gång varit förhärskande hos såväl
israeliter som övriga västsemiter och som haft
sitt ursprung i den mesopotamiska
högkulturen, möjligen med inslag från även den
egyptiska. Samma inställning kännetecknar
Engnells redan omnämnda
doktorsavhandling och hans uppsats The Text II K from
Ras Shamra (Horæ Soederblomianæ 1944).
Det förra arbetet, som på en del punkter
kompletteras av det senare, är till formen en
genomgång av Ras Shamratexterna med
hänsyn till det sakrala kungadömet. i sak är det
den hittills bästa och fullständigaste
översikten över detta ämne med särskild hänsyn
till den anglosachsiska tidskriftslitteraturen,
som omsorgsfullt bearbetats. Den ledande
synpunkten är att konungen mytiskt och
rituellt representerar den förut omnämnda
avspjälkningen i höggudens väsen och
därför hyllas som fruktbarhetsguden, den unge
guden som dör och uppstår till liv. (Jämför här
också Widengren, Konungens vistelse i
dödsriket, Svensk Exegetisk Årsbok 1945,)
Konungens intronisation har Engnell icke behandlat
närmare eftersom Widengren, som i Psalm
110 vidrört detta tema, angivit som sin
avsikt att ytterligare utföra de där givna
synpunkterna. Dessa gå i korthet ut på att den
faktiska ritualen vid konungens
tronbestigning återspeglar hans mytiska intronisation i
himlen, att de olika momenten i denna ritual
bevarats från den mesopotamiska
intronisa-tionen genom den israelitisk-judiska
litteraturen ned i de gnostiska och kristna
åskådningarna och att man på denna väg kan
iakttaga den sakrale konungens utveckling till
en utpräglad frälsaregestalt med beteckningen
»Guds utsände», en utveckling som finner sin
avslutning inom den shiitiska riktningen av
islam. Notiser härom finner man utom i de
nämnda skrifterna i ett sammanfattande,
religionsfenomenologiskt arbete av
Widengren, Religionens värld (1945).
Undersökningarna till det sakrala kungadömets
typologi ha vidare berikats genom Haldar, som i
sin i våras i Uppsala ventilerade avhandling
Associations of Cult Prophets among the
An-cient Semites också behandlat konungens
ställning som ledare för kollegiet av
kultprofeter, d. v. s. prästerliga funktionärer med
uppgift att i kultisk form frambära de
gudomliga oraklen. Likaså måste man i detta
sammanhang peka på en nytestamentlig
avhandling av religionshistorisk typ, nämligen
558
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
