Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svenska romaner och noveller. Nyrekryteringen. Av Örjan Lindberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
tjänstgöring, vars målsättning varit
invecklad, suddig eller rent av obefintlig i de
upplysningar som stått dem till buds. Att träna
in ett visst reaktionssätt och sedan hejda
impulserna till handlande i enlighet med detta
reaktionssätt lär kunna skapa neuroser t. o. m.
hos råttor. Varför då inte också hos unga
män?
Litteraturen kan erbjuda möjlighet till
fantasiutlevelse av de hämmade impulserna,
t. ex. genom skrivandet av romaner om krig
och ockupation. Det är en utväg, och den
förefaller att ha tagits i bruk. Men
litteraturen kan också bereda tillfälle till en skildring
och ett genomträngande av de faktiskt
föreliggande obehagliga upplevelserna. Det är en
annan väg, och även den har begagnats, först
av Olov Jonason i Parabellum (1943) och
sedan av Harry Ahlberg i Söndag med hög
hatt på (1944). Det visar sig här, att den
amerikanska stilen gör utomordentligt god
tjänst, när det gäller att få fram intrycken
av meningslöshet, enformighet och tristess i
beredskapstillvaron. Dessa båda böcker
innehåller faktiskt en del av sanningen om Sverige,
modell 1941 och 1942. Deras respektlösa ton
utesluter inte respekt för fakta.
Begränsningen till novellformat har
säkerligen sin andel i det lyckade resultat, som
Jonason och Ahlberg nått — deras böcker
står sig vid omläsning. Romanformen
innebär däremot genast en frestelse till
förljugenhet vid behandlingen av
beredskapsmotiven, såsom framgår av Helmer
Linderholms Grå män vid gränsen (1943). Där finns
en lovande början, men det hela rinner bort
i en ointressant och konstruerad
kärlekshistoria. Vidare är det väl så, att den
amerikanska stilen är lättare att tillämpa i
novell-format. Där märks dess slagkraft och
uttrycksfullhet mer än dess begränsning.
Någon riktigt lyckad roman efter det
amerikanska receptet tycks det hittills inte ha
kommit. Även Walter Ljungquist, som
besitter stor konstnärlig erfarenhet och som
torde ha varit den förste att till svenskt
område överflytta en del lärdomar från Amerika,
nådde ett resultat av övervägande negativ art
med sin tjocka roman i Faulkners stil
(Korsväg, 1943). Bland de nya namnen är
förmodligen Bertil Lagerström den som
kommit närmast att i amerikansk stil skapa
något, som kan accepteras som en roman.
Tras-dockor (1943) handlar, som titeln antyder, om
defekta människor. Till stor del innehåller
Lars Ahlin.
boken de vanliga avslöjandena om
depravation. Men där finns ett visst mått av riktiga
känslor, som under händelsernas gång trasas
sönder och går förlorade. Beror slutskrällen
på alltför livlig inbillning hos den kvinnliga
huvudpersonen eller beror det på en verklig
skräckupplevelse? Den frågan lämnar
författaren obesvarad. På något vis lyckas han
emellertid glimtvis ge läsaren en förnimmelse
av att trasdockorna dock skulle kunnat vara
människor. Detta ger trots motivets brutalitet
en sorts vemodig charm åt skildringen.
Den bästa novellsamling, som någon av
dessa nva författare hittills åstadkommit är
Lars Ahlins Inga ögon väntar mig (1944).
Den ger en utomordentligt stark och
mångsidig verklighetsillusion. Författarens
förmåga av inlevelse är mycket stor; han kan
fint återge ett barns eller en ynklig eller litet
vrickad persons individualitet, han kan också
på ett förbluffande sätt tränga in i en ung
kvinnas psyke och återge hennes syn på
mannen och krav på mannen. Vid sådana
tillfällen når Ahlin djupt; ett av de intressanta
569
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
