Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Fjalar och Oidipus. Av Erland Ehnmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fja lar och O i dip u s
Av Erland Efinmark
y f.n utomordentlige och
outtröttlige Runebergsforskaren Yrjö Hirn har i
sitt 1942 utkomna verk Runebergsgestalten
ägnat ett stort kapitel åt «Striderna om
Kung Fjalar». Där sammanfattas den
diskussion, som förts alltsedan den runebergska
dikten utkom år 1844 och som inte ser ut
att vara avslutad än, efter hundra år. Den
dikt, som t. ex. Frans G. Bengtsson kallat
»det ojämförligt största, skönaste och mest
lödiga diktverk, som någonsin
åstadkommits på nordiskt tungomål», har kritiserats
nästan lika hårt som den har prisats högt.
Tegnér uppskattade den inte, och hans
mening har fortfarande förespråkare.
Jag skall alldeles inte gå in på det
estetiska bedömandet och inte heller
rekapitulera ens huvuddragen av
meningsbrytningarna kring Kung Fjalar, vilka
framförallt ha gällt diktens moral. Förutom
till Hirns nyssnämnda arbete kan här
hänvisas till Tideströms stora och
betydelsefulla avhandling Runeberg som estetiker
(1941). Jag skall i stället försöka visa, hur
Runebergs lösning av det moraliska eller
kanske rättare sagt religiösa problem, som
Kung Fjalar inrymmer, förhåller sig till
den lösning det fått hos Sophokles.
Kung Fjalar bygger som bekant på ett
mycket spritt motiv, som särskilt ofta
möter i folksagor men överhuvud är vanligt
i folktron, nämligen ödets oundviklighet.
Ingen undgår sitt öde, brukar det heta;
man kan finna exempel på denna tro från
jordens alla hörn. Bland annat återkommer
motivet i Sophokles’ Konung Oidipus, som
i vissa avseenden utgör en nära parallell
till Kung Fjalar.
Enligt den grekiska saga, som ligger till
grund för Sophokles’ sorgespel, hade konung
Laios i Thebe blivit spådd, att om han fick
en son, skulle denne döda sin far och gifta
sig med sin mor. När en son föddes i Laios’
äktenskap, lät fadern, för att undvika detta
öde, sätta ut barnet i vildmarken.
Hos Runeberg motsvaras detta av att
Fjalar låter kasta sin späda dotter i havet
för att avvända det olycksöde, som vilar
över hans släkt och som är av mycket
snarlik beskaffenhet:
Han, skaparn av lycka och sed,
skall se en dag, när, fläckad av brott, hans ätt
slocknar i blygd, hans son, den ende,
sluter som brud sin syster i eldad famn.
Laios’ son räddas, förs till Korinth och
tages, under namn av Oidipus, om hand som
egen son av landets konung. Fj alars dotter
räddas likaså och kommer slutligen till
Skottland, där också hon växer upp i en
kungaborg utan vetskap om sin rätta
härstamning. Dit kommer hennes bror Hjalmar
på härnadståg, segrar och vinner Oihonna,
som flickan här kallas, till byte. På
hemvägen uppdaga de släktskapen mellan sig.
Oihonna vill dö för Hjalmars svärd, och
så sker. Själv fortsätter Hjalmar hem för
att till Fjalar överbringa hennes hälsning,
innan han tar sitt eget liv. Fjalar är
besegrad; han, som trott sig kunna göra
gudarnas vilja om intet, får lov att inse, att
en människas vilja inte räcker till för att
trotsa de makter, som styra världen.
Hos Sophokles är den senare utvecklingen
något annorlunda formad, delvis till följd
15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
