Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Fjalar och Oidipus. Av Erland Ehnmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F i alar och Oidipus
och för det andra, att under alla
förhållanden hans barn få lida oförskyllt. Den
senare invändningen är av relativt mindre
vikt. Att barn få lida för fäders synder, är
ingalunda någon orimlig eller alldeles
verklighetsfrämmande tanke, och den har många
gånger använts för att förklara livets
uppenbara orättvisor. Men hur är det med Fj alars
skuld eller oskuld? Är Fjalar skyldig, får
man ju lov att, om än med vissa förbehåll,
acceptera Hjalmars och Oihonnas öde.
Det hör till saken, att det folkliga motiv
om ödets oundviklighet, som ju bär upp
dikten, i regel inte är förenat med någon
skuld hos den, vars öde går i fullbordan.
För folktron tycks det ha räckt med att
uppvisa ödets makt. Runeberg tänkte
annorlunda; han har faktiskt motiverat Fj alars
olycka — han har heller inte tänkt den
beroende av ett blint öde utan av
personliga gudar. När dikten börjar, är Fjalar
en gammal man. Han har tröttnat på krig
och härnad, han vill sitta hemma i lugn
och leda fredens värv; han vill skydda
friden, se växande skördar omkring sig i
stället för krigets blodiga tegar, hägna lag
och ordning. Det är innehållet i hans ed
på julkvällen, och trots sina kämpars
invändningar håller han fast vid den. I detta
ögonblick är det, som siaren Dargar träder
in i salen och spår konungens ofärd; nyss
har han i natten hört bud om den.
Är denne Fjalar verkligen värd att
straffas? Han har de bästa avsikter, det renaste
uppsåt -— varför skulle gudarna gå så hårt
åt honom? Jo, svarar Runeberg, Fjalar har
velat genomföra sitt fridsverk med egen
kraft; han tror, att den starke, oberoende
av gudarna, kan skapa sin värld och sitt
öde. »På detta Fjalars övermod och på
intet annat är kompositionen byggd.»
Därför måste han få känna, hur litet en
människas kraft förmår mot de evige; han skall
förnimma »eviga makters lek med spotska,
trotsande jordbarns löften av bubblans
tyngd».
2—Ord och Bild, 55: e årg.
Fjalar har nämligen sagt, när han gav
sin avsikt tillkänna att med egen kraft
grunda ett fredens rike:
Trott har på min vilja jag förr,
på samma vilja tror jag ännu; i strid
styrde den dödens gång, i friden
styra den skall okuvelig livets gång.
Det är ingenting annat än vad grekerna
kallade hybris, övermodet att tro sig kunna
eller vara mer än vad som är en människa
förlänat. Denna självförtröstan har Fjalar
visat i sitt beslut att göra gott; det är detta
trots, som han straffas för, och inte den
självmedvetna hälsning, som han efter att
ha hört spådomen ber siaren framföra till
gudarna. Fjalar betvivlar inte gudarnas
existens men väl deras makt. Han straffas
därför inte heller med att misslyckas i att göra
gott, utan han straffas i det, vari hans brott
ligger, i att tävla med gudarna. Därför når
honom straffet i hans eget liv, i den
undergång, som drabbar hans barn, hans släkt.
Runeberg menade verkligen, att också
det bästa uppsåt är brottsligt, om det inte
är förenat med ödmjukhet inför högre
makter. Han har bemödat sig om att
renodla problemet genom att framställa Fjalar
som en i allt aktningsvärd person, i allt
utom i detta enda. Här är Runeberg inne
på en tankegång, som nog kan sägas vara
centralt kristen, ehuru den, som det följande
skall visa, också finns utom kristendomen.
Att den står i en viss motsats till en annan
tankegång hos Runeberg, nämligen att
väsendet i människan är något gudomligt, kan
här endast antydas.
När ödesstormen brusat ut kring Fjalar,
när han sett spådomen gå i fullbordan och
står ensam vid sin sons lik, då erkänner han
sig besegrad i några sublima strofer, vilkas
skönhet är bevis nog för hur djupt Runeberg
själv var engagerad i Fjalars problem:
»Er är segern», talte han, »höge gudar!
Jag är straffad vorden, jag prövat er.
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
