- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiofemte årgången. 1946 /
20

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Fjalar och Oidipus. Av Erland Ehnmark

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Erland Ehnmark

Men lika intensivt ha grekerna känt och
givit röst åt kravet på tillvarons
rättfärdighet. Hur är det med Oidipus: är han
skyldig eller oskyldig?

Svar på denna fråga ges klarast i det
senare av Oidipusdramerna. Oidipus ■—
liksom kören, som åtminstone i detta fall får
anses framföra den allmänna meningen —
betonar gång på gång att han är oskyldig:
ovetande gick han mot sitt öde; med vett
och vilja har han intet ont gjort. Likafullt
betraktar han sig och betraktas av kören
som oren, som fläckad och skuldbelastad.
Ser man närmare efter, skall man finna
samma uppfattning i det tidigare dramat.
I verkligheten föreligger heller ingen
motsägelse mellan dessa tankar.

Oidipus var personligen oskyldig. Hela
hans långa lidande var en följd av
omständigheter utanför hans eget åtgörande;
individuellt sett är han utan skuld. Likafullt
är det ett faktum, att han dödat sin far
och äktat sin mor. Enligt grekisk
uppfattning drogo sådana handlingar nödvändigt
olycka, d. v. s. gudomligt straff, med sig.
Gudarna skulle inte vara gudar, de skulle
inte vara moraliska makter, om de läte
sådant passera. Och därför att Oidipus var
besudlad av dessa gärningar, var han farlig
också för sin omgivning, som kunde dras
med i hans straff.

Det kan invändas, att gudarna själva
hängt detta öde över hans huvud. Men så
är saken icke tänkt. Dels äro gudarna
enligt grekisk åskådning icke ansvariga för
tillvarons beskaffenhet, eftersom de icke
ha skapat världen — det är endast som
upprätthållare av den givna
världsordningen de äro att betrakta som moraliska
makter —- dels visste Laios det öde som
väntade hans efterkommande, och det stod
i hans fria skön att undvika att sätta barn
till världen.

Men det är inte skuldproblemet, som
främst intresserar Sophokles. Han har
kanske förutsatt Oidipus’ ärvda skuld;

varje åhörare var ju väl förtrogen med den
myt, som behandlades i dramat. Sophokles
vill i varje fall lägga tyngdpunkten på ett
annat håll. Han vill visa, hur vanskligt
och osäkert ett människoliv är. Det som
hände Oidipus kan hända var och en. Vi
veta inte vad som förestår oss; om det har
sina orsaker i fädernas missgärningar eller
endast i det mänskliga livets allmänna
villkor, kan från den synpunkten vara mer
eller mindre likgiltigt. Det första
Oidipus-dramats slutord: prisa ingen lycklig, förrän
han dött, ge dramats hela innehåll.
Människan är en bräcklig och förgänglig varelse,
som inte själv kan skapa sin lycka. Hon är
i allt beroende av gudarnas hjälp, hon kan
inte förutse utgången av sina
förehavanden, hon kan inte veta, om det som hon
gör länder till lycka eller olycka. Också
Sophokles skulle ha ansett Fj alars dristiga
tro på sig själv som en synd.

Därmed har Sophokles emellertid inte
sagt sitt sista ord. När han som gammal
man tar upp samma ämne i Oidipus vid
Kolonos, låter han detta drama, som man
gott kunde kalla ett oratorium, klinga ut i
en visserligen vemodig men ändå befriande
ton. Oidipus får till slut frid. Gudarna, som
ha den juridiska rätten på sin sida, ge
honom nåd. Oidipus går inte som Fjalar
upp till gudarnas värld utan ned till
skuggorna, till dödsrikets makter, men hans död
är fylld av lugn och frid. Han blir efter
döden en heros, med makt att hjälpa
The-sevs’ stad Athen, där han funnit tillflykt;
han får vad man skulle vilja kalla ett
saligt slut, om inte uttrycket förde med sig
associationer, främmande för grekisk tro.
Han möter inte en slutlig förlåtelse och frid
i kristen mening ocb hans gudar äro inte,
som Runeberg menade, en nådig försyn,
tuktande och prövande människan till
hennes eget bästa. Men det är ändå
en frid och en försoning. Oidipus blir
löst från den förfärliga skuldbörda han
burit under ett långt liv, och hans slut är

20

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:10:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1946/0036.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free