Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Han, hon och författarna. Svensk könspsykologi i litterär belysning. Av James Rössel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
James Rössel
— har avvägts med hänsyn till de
subjektiva och tillfälliga moment, som enligt
mångas mening är konstverkets egentliga
upphov, om inte rentav dess slutliga
existensberättigande. När det gäller något så
problematiskt som en gruppanalys av ett
antal utpräglade personligheter, med starkt
individuella yttringar av medveten
konstnärlighet, får man försöka att liksom
inrama värderingarna och beteendemönstren
i en gemensam och jämförbar situation,
som låter oss jämföra personernas impulser
och reaktioner. Vi kan inte, som
barn-eller djurpsykologerna, stänga in våra
författare under lika förutsättningar, i exakt
lika miljöbetingelser och med identiska
kärleksobjekt, för att avläsa känslokurvor och
beteendemönster. Men vi kan undersöka,
hur de själva listar sig in i ungefär samma
situationer och observera, hur deras
respektive personligheter följer vissa
reaktionsnormer inför den opersonligaste av
alla impulser. Anhängare av teorin om
Eros som personlighetens väsenskärna,
högsta yttring o. s. v. må icke chockeras
av sistnämnda attribut; om någon dylik
andlig eller naturkraft existerar, vilket må
vara osagt, så sysslar jag icke med den i
detta sammanhang, och såvitt kunnat
konstateras, sysslar inte heller de här
behandlade författarna med denna mystiska
gudom.
Som åskådningsmaterial har anlitats den
huvudsakliga produktionen av några
författare, som i sin egen utveckling tillhör
och i sina böcker skildrat en tämligen
enhetlig, i tiden sammanfallande ungdomsperiod,
nämligen Jan Fridegård (f. 1897), Eyvind
Johnson (f. 1900), Harry Martinson (f.
1904), Vilhelm Moberg (f. 1898) och Rudolf
Värnlund (1900—1944). Deras födelseår
hänför dem till samma årtionden, även om
inte debutåren och den litterära
utvecklingen gör det, men smärre kronologiska
avvikelser bör inte försvaga
representativiteten utan snarare tvärtom förstärka den.
Ivar Lo-Johansson (f. 1901) och Olle
Hedberg (f. 1899), som avslutningsvis
beröres något, har placerats lite vid sidan i
gruppbilden, inte som inramning utan
fastmer som jämförelsepunkter. Sociologiskt
sett faller både Hedberg och Moberg något
ur ramen, men inte mycket. Jag tror de
följande resonemangen kan visa att så är
fallet och varför det förhåller sig så.
I förbigående skall den
»djuppsykologi-ska» tolkning av konst- och diktimpulserna
endast vidröras, enligt vilken sådana
impulser undantagslöst är erotiskt eller
sexuellt emanerande. Sexuell besvikelse och
otillfredsställdhet som en huvudkälla till
konstnärligt skapande är känd och överskattad
långt före Freud, långt innan Kierkegaard
formulerade sin klassiska sats om »flickan
han inte fick» som gjorde drömmaren till
diktare. Som arbetshypotes lider teorin av
felet att sällan kunna verifieras
biografiskt, och den torde inte kunna förklara,
varför »flickan han inte fick» gjorde
diktaren just till diktare och inte till
kommunalpolitiker eller grosshandlare. Vi vet ju
inte, hur många utövare av sistnämnda
näringsfång som gömmer dikt- och
romanförsök i byrålådan.
Dessutom: den speciella mani, som leder
iakttagande och självbespeglande unga
varelser till författarskap och yrkesmässig
romanskrivning är nog, när allt kommer
omkring, långt mer komplicerad till upphov
och utveckling, än »djuppsykologerna»
erkänner. För den grupp eller generation av
författare, som med sina personliga
variationer spelade huvudstämman i
trettiotalets svenska romanskrivning, har
djuppsykologins tolkningsförsök tillhört själva den
andliga miljö, som de accepterat eller brutit
sig igenom. Några av dem har druckit
djupt ur psykoanalysens och
individual-psykologins brunnar. Men man kan
knappast säga, att dessa psykologiska
tolkningsmetoder, även när »försökspersonerna»
själva har gett sig på dem, förklarar något
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
