Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Han, hon och författarna. Svensk könspsykologi i litterär belysning. Av James Rössel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han, hon och författarna
som förut är oklart eller blottar något hos
dem, som de själva velat dölja.
Främlingsskapet gentemot den egna
sexualiteten, undertryckandet eller förnekelsen
av det egna driftlivet spelar i varje fall
ingen roll i deras romandiktning, även om
den kunnat göra det i deras uppväxtår.
»Rätten» eller »friheten» till sexuell
häv-delse görs ibland — som hos bondsonen
Moberg — gällande med ett väldigt
uppbåd av ynglingatrots eller, såsom hos den
»asociale» jordproletären Lars Hård, med
starka inslag av kärlekshat mot
»överklassjäntor», som endast kan ägas fysiskt, och
mot socialt jämställda könskamrater, som
endast fysiskt är något att äga. För dessa
sensibla och sammansatta berättare, de må
vara cyniker eller romantiker, har den
sexuella upplevelsen och tillfredsställelsen
varit en förklaring, en uppenbarelse om
man så vill, men inte något mysterium.
Pubertetsonanin och den infantila
sexualiteten har flera av författarna snuddat vid,
endast Martinson och Lo-Johansson mera
ingående än t. ex. Strindberg och Martin
Koch (i »Guds vackra värld») på sin tid,
men frånvaron av starkare religiös påverkan
i barndomshemmen — för dem som haft
verkliga hem i barndomen — torde
förklara frånvaron i allmänhet av de typiska
ångestsymptom, som moderna romaner och
själsläkarnas journaler annars vimlar av.
Denna generation känner sexualiteten från
barnsben och har tidigt mött den i
vardagslivets och vardagsspråkets naknaste och
råaste råkopior, om inte i original.
Ord-och nyansfattigdomen har besegrats, men
skamkänslorna har överlevats utan djupare
konflikter. De som har funnits och lever
kvar som ärr i samvetet är sociala snarare
än erotiska. Inte ens det mått av erotisk
besvikenhet, som den blygsammaste av
psykoanalytiker kunde begära för att
extra-polera utvecklingslinjen från dagdrömmeri
till dikt, låter sig påvisa i de självbiografiska
biktromanerna.
Inställningen till det andra könet, vare
sig som kollektiv eller som individuellt
föremål för längtan, åtrå eller
besittningstagande med hull och hår, visar sina
egenheter både i personteckningens stora drag
och i den mänskliga kontaktens nyanser
och detaljer, eller rättare bristen på de
senare. Om Hedberg och Lo-Johansson
un-dantas, som bägge är sociala analytiker
likaväl som mikropsykologer och bådadera
lika passionerat och framgångsrikt, kan
dessa författares kvinnogestalter inte fritas
från en påfallande och opersonlig
konturlöshet. Kvinnan existerar vid sidan om
jaget som bild, som objekt, men inte som
individuellt öde och karaktär. Modern, som
utvecklingspsykologiskt äger eller kan äga
ett avgörande inflytande på
känslokontakternas och -impulsernas »baning», är
obefintlig eller obetydlig (utom hos
Lo-Johansson): kärlek eller åtminstone ömhet mellan
syskon återkommer som ledmotiv i Mårten
Torpares liv, men fattas i Olof-serien. Olle
Nordlings mor Anna (i »Hedningarna som
icke hava lagen») är början till en stark
och frisk personlighet, men försvinner
gåtfullt och nästan spårlöst efter några tiotal
sidor. Hemlösheten, både i juridisk mening
eller psykologisk eller bäggedera, och
upplevelsen av ensamhetens ångestfyllda
vakuum bildar huvudtemat i livsuvertyren
för flera av dessa diktare; sökandet efter
ny gemenskap, undflyendet av den
på-tvungna fattigdomen, inte minst
känsloarmodet, blir det påföljande grundmotivet.
Men den sexuella gemenskapen blir inget
huvudtema eller grundmotiv, den
utmynnar inte i upplevelser av personlighet.
Kärleksäventyr, »förhållanden», förälskelser,
sporadiska samlag — det fattas inte.
Hjältarna hittar kvinnor vid vägen, tar dem och
släpper dem, men de hittar inga hjältinnor,
inga jämförliga och likvärdiga
medspeler-skor. De möter bara birollsfigurer, vilkas
ansikten, röst och kroppar skymtar i
förbifarten. Deras mänskliga egenart, öden och
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
