Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Han, hon och författarna. Svensk könspsykologi i litterär belysning. Av James Rössel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
James R ö s s ei
karaktärer gömmer sig någonstans i
kulisserna. Eller äger de inga sådana attribut?
Sensualism utesluter inte psykologisk
blodfattigdom. Moberg och Lo-Johansson
kan skildra sinnesberusning och sensuell
charm, »vad den är och hur den verkar»,
även om de fullständigt saknar den äkta
besatthet, som finns hos Agnes von
Krusenstjerna och D. H. Lawrence (och som
Lundkvist hade gnistan av i sin tidigaste
lyrik). Men även psykologisk reflexion,
som hos ironikern Johnson och cynikern
Fridegård, kan vara sällsamt färg- och
ordblind i sin lekfulla eller kyliga inversion.
Den vänliga Maria, smeddottern Maja —
som hjälten »erövrar» en enda och
sorglustig gång —- skjutbanedrottningen Olivia
— detta lilla kvinnogalleri ur Olof Perssons
ynglingasaga saknar inte variation, men
Olof Persson har tydligen redan vid grön
ålder funnit den rätta ironiska distansen.
Han smakar villigt på konfekten, men är
inte nyfiken på variationerna. Man är inte
nyfiken på varann över huvud; man
resonerar om stjärnorna i sommarnatten och
pekar ut Aldebaran, om man kan, men
man resonerar inte — eller mycket lite —
om varann. Blyghet eller stumhet? Båda
delarna kan bero på att man inte har så
mycket att säga.
Dialogen mellan man och kvinna,
yngling och flicka kan säga en hel del, även
när den är intetsägande. I Lars
Hårdböckerna är den inte sällan ett mästerverk
av ironisk vakuumtorkning. Värnlunds
Olle Nordling, som faktiskt upplever sina
kvinnor ■—- modern, Sara, Vera Holmgren
— med huvudet och inte bara med
sinnesorganen, avslöjar genom författaren-mediet
något av sin inställning till kvinnan, som
förefaller att säga mycket, om inte det
mesta, i ämnet:
Olle tänkte ofta att de möttes såsom två djur.
Men detta var ju vad han önskat sig, hoppats på,
längtat efter: den stora tysta kvinnan med de
tunga brösten och den oemotsägliga lidelsen. Hon
tillmötesgick alla de krav han haft på
anonymiteten. Gentemot och tillsammans med honom var
hon uteslutande Kvinnan, kvinnan utan särmärke,
utan andra egenskaper än sitt kön, hon sökte
inte inkräkta på hans själ, hon krävde ingenting
för egen eller gemensam del i framtiden, hon var
helt nu. Till och med det minne han hade av
henne från det förgångna var alldeles skilt från
det hon var i nuet: det stod som en ljusomstrålad,
men oändligt avlägsen bild i ett för övrigt tomt
mörker. (Värnlunds kursiv.)
»Den stora tysta kvinnan», »den
oemotsägliga lidelsen» —■ är det inte koncentratet
av film- och novellromantik, av sex appeal
framställd på löpande band i
drömfabrikerna? Som manlig önskedröm är idealet
lika tidlöst som formlöst; det tidstypiska
ligger i den kommersiella exploateringen,
massproduktionen för massefterfrågan. Men
den stora tysta kvinnan och hennes
oemotsägliga lidelse lever bara i nuet, i
ögonblick, och därefter i mannens minne och
åtrå. Den något mindre, men ävenledes
tysta kvinnan, som arbetar vid mannens
sida, som föder hans barn, bäddar sängarna
och lagar maten etcetera, lever inte ens då.
Den andligt livaktiga, intellektuellt
stimulerande arbets- och intressepartnern är inte
ens påtänkt. Den gamla regeln, att kaka
söker maka, gäller inte regelmässigt inom
det sexuella urvalet, som fördenskull ofta
ter sig mindre naturligt än slumpmässigt.
Ynglingar med intellektuella passioner,
som alla våra arbetar- och bondeförfattare
varit en gång, hittar tydligen rätt sällan
likasinnade kvinnor på vandringen genom
livet. Om de hittar dem, blir det
åtminstone inga romaner av dem. Detta är
verkligen en sida av saken, som
samhällsförhållandena mera än diktarna själva kan
lastas för — om någon skall lastas därför.
Men samhällsförhållandena förklarar inte
allting, bl. a. därför att de själva i första
hand måste förklaras —■ och
socialpsykologiskt måste man ändå begränsa sig till
relativt enkla och välkända fakta och
förhållanden som teoretiskt underlag. Litte-
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
