Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Joseph Bédier. Ett forskarporträtt. Av Karl Michaélsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl Mich a ëlsson
trettiotre år tillhörde han denna lysande
institution, och han var också en tid dess
styresman. Han ansåg den som »1’honneur
de 1’Europe». För honom var den lyckans
fullkomliga hemvist. Han behövde ej längre
syssla med obligatoriska eller elementära
kurser; han behövde ej tänka på någon
examination. En professor vid Collège de
France har blott att ge ett begränsat antal
föreläsningar över valfritt ämne.
Bédiers arbetssätt liksom hans
vetenskapliga samvete belyses av vad en av
hans åhörare från den första tiden vid
Collège de France berättar i
Neuphilolo-gische Mitteilungen 1940. När jag läste
denna redogörelse av en som nu själv hör
till de ledande inom romanisternas krets,
rektorn vid Helsingfors’ universitet A.
Långfors, kom jag att tänka på ett ord
av Paul Valéry i en av hans essaier. Valéry
understryker, att det samvetsgranna
arbetet, när det gäller litteratur, yttrar sig i
förmågan att pröva alla »nej», innan man
säger »ja». »Strängheten i ens nej, antalet
lösningar man förkastar och möjligheter
man avvisar — allt detta röjer naturen
hos ens skrupler, graden av ens
samvets-grannhet, kvaliteten hos ens stolthet. . .
Det är på denna punkt litteraturen
tangerar etikens domäner. . . Här skapar
motståndet mot det lättvunna diktens heroer
och martyrer.» Bédier hade börjat sin
undervisning med att efter välkänt mönster
klassificera handskrifterna till den
forn-franska dikten Le Charroi de Ntmes. Hans
arbete var efter åtskilliga mödor avslutat,
texten tryckfärdig. Då frågade honom
Långfors en dag, när denna edition skulle
ges ut. »Aldrig», svarade Bédier, och i
själva verket avstod han helt från varje
tanke på publicering. Han hade under
arbetets gång kommit till den slutsatsen, att
den sedan decennier använda metoden för
fornskrifters utgivande var felaktig,
liksom hans synpunkter på hjältediktningen,
»les chansons de geste» ävenledes föränd-
rats. Hans samvetsgrannhet, hans skrupler
bjödo honom »att säga nej». Valérys ord
gälla, i än högre grad än för litterär
verksamhet, för vetenskaplig aktivitet, om man
bortser från att på detta område även »det
lättvunna» är tungt förvärvat. Bédier var i
denna betydelse helt en negationernas man.
Nyss nämndes, att Bédiers synpunkter
på »les chansons de geste» förändrats. I
själva verket bildar utgivandet av hans fyra
volymer om dessa franska hjältedikter epok
i litteraturhistorien. Les Legendes épiques
kommo ut mellan 1908 och 1913, en
nyupp-laga mellan 1914 och 1921. De bevarade
dikterna äro ej äldre än från omkring 1100.
De »gestes», de bedrifter, de förhärliga, gå
tillbaka till 800-talet och stundom än
längre. Karl den store och hans följeslagare
äro deras främsta hjältar. När uppkommo
dessa dikter? Hur överfördes dessa namn
och dessa dater till 1100-talet? Man trodde
på ett germanskt inflytande med avseende
på ideerna. Före Léon Gautier, Gaston
Paris och andra, hade Uhland talat om
denna »germanska anda i romansk form».
Bédier gör rent hus med den idén. Han
avrättar den med sitt vanliga sunda förnuft,
sin lärdom, sin ironi, sin elegans. Då han
talar om Rolandssången nämner han icke
utan malice, att Jacob Grimm klagade
över att man velat spåra ett skytiskt
ursprung för Nibelungensagan. Grimm
skriver att han icke gärna vill »lämna vår
älskade Rhens stränder. Om jag nödgades
gå med på ett skytiskt ursprung, skulle
detta ha samma verkan på mig, som om
jag måste överge min religion för en annan
av äldre datum.» »På samma sätt», säger
Bédier, »skall jag icke utan goda sakskäl
gå med på att ’les chansons de geste’ äro
av germansk härkomst, och, då jag icke
kännen andra än värdelösa skäl som stöd
för denna hypotes, kommer jag icke att
överlämna vår Rolandssång åt germanerna,
förrän tyskarna gett skyterna sin
Nibelungenlied.»
40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
