Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Joseph Bédier. Ett forskarporträtt. Av Karl Michaélsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Joseph Béd i er
fylla upp platsen för en tanke. Och de
komma inte av sig själva. Han söker dem.
När han talar, är det för att säga något.
Man måste i lugn och ro ställa hop orden
för att ge dem deras fulla valör. Hans vän
Lot klagar över hur lång tid det kan ta för
Bédier att begripa en »helt enkel» teori.
Men många gånger då han hopade sina
argument, märkte han deras svaghet, och
kände sin övertygelse rubbas, då han slutat
sin bevisföring. »Och Bédier log sitt goda
löje.» Ferdinand Lot är inte ensam om att
ha gjort liknande erfarenheter.
Skruplerna förenas med intellektuell
oavhängighet, med moraliskt mod. Intet kan
bättre tjäna som exempel på detta än hans
förhållande till Gaston Paris, vid vilken
han var varmt fästad både med intelligens
och hjärta, som alltifrån tidiga år varit
hans hjälpare och stöd. Redan i sin
doktorsavhandling bekämpade han sin lärofaders
ideer, likaså i Les Legendes épiques, i fråga
om Rolandssången, om principerna för
textedition. I inledningen till Les Fabliaux talar
han om fakta, som lett honom till
slutsatser, som äro motsatta lärofaderns, och
han fortsätter: »Åtminstone tack vare detta
kommer M. G. Paris att erkänna mig som
tillhörande sin skola. Bland dem som
tillhöra denna finnes det icke en, som gent
emot honom uppträder som Fausts
passive famulus. Alla ha av honom lärt att
söka det sanna med samvetsgrannhet och
tålamod, men i modig oavhängighet; att
forskaren icke är underkastad en yttre
auktoritetstro utan fakta och deras
konsekvenser; att vara kritisk mot sig själv, men också,
då man tror att fakta ha talat, att vara
nog hederlig att förkunna deras budskap.»
Han bringar i åtanke de stolta ord Gaston
Paris yttrade den 8 december 1870, medan
tyskarnas kanoner dundrade utanför Paris’
murar, ord som få en än starkare aktualitet
i vår tid, då fakta så ofta grovt förvanskas,
då »vikt och mått förfalskas,regler kränkas»,
som Giraudoux skrev 1939. Gaston Paris
uppställer kravet på sanningssökandet för
sanningens egen skull utan hänsyn till
konsekvenserna, som vetenskapens första
budord. Han hävdar, att den är ovärdig
att taga plats i forskningens värld, som av
fosterländska, religiösa eller moraliska
motiv tillåter sig att i aldrig så ringa mån
fördölja eller förvanska det minsta faktum,
den obetydligaste slutsats. För att vinna
tillträde till denna värld är det viktigare
att vara hederlig än habil.
Bédier har aldrig tillhört de habila i den
mening, som Gaston Paris klandrar. Intet
av vad han gjorde bar medelmåttans
prägel. Personligen kunde han synas tafatt,
och han var det i så måtto att allt hans
verk var resultatet av plågsamma skrupler
av vetenskaplig, konstnärlig och mänsklig
natur. Jag frågar mig om ej det vackraste
äreminne som kunde ägnas honom, vore
dessa rader ur Paul Valérys Rhumbs:
»Medelmåttiga andar bli mer och mer habila,
röra sig ständigt i sin medelmåttiga
omgivning. Men den som i stället för habil blir
tafatt. .. det är en man.»
Den 29 augusti 1938 rycktes Joseph
Bédier hastigt bort, obruten och verksam:
scribens mortuus est.
Bédier var alltid en man för vilken
individen och det individuella verket var en
realitet. Härigenom anslöt han sig till den
individualistiska linjen i fransk tanke. Om
således å ena sidan hans analys syftar till
en avgränsning och ett fastställande av
det individuella, söker han å andra sidan
klarlägga de nationella inslagen i de verk
han studerar. Genom att han helt enkelt
låter fakta tala, har hans författarskap
blivit ett försvar och ett förhärligande av
franska insatser och fransk anda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
