- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiofemte årgången. 1946 /
44

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Fransk litteraturkrönika. Av Sven Stolpe

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Fransk litteraturkrönika

A v S v e n Stolpe

II j N orientering i fransk litteratur under
och omedelbart efter kriget är icke lätt att
prestera, dels därför att de nya böckerna
på grund av pappersbristen tryckts i så små
upplagor, att de i regel är omöjliga att
uppbringa, dels därför att litteraturlivets yta i
Frankrike ■— liksom hos oss — domineras av
en massa efemärt gods, som undanskymmer
de få verken av hållbar kvalitet. Först efter
en längre vistelse i Paris torde det vara
möjligt att vinna en ungefärlig översikt över
vad som i fransk litteratur förekommit
under de sista sex åren.

Till att börja med: Frankrike led icke några
större förluster genom quislingar. Drieu La
Rochelle, som övertog La nouvelle revue
française efter ockupationen, hann
kompromettera denna tidskrift så grundligt, att den
aldrig mer kan återupptagas. Han har också
tagit sitt eget liv. Akademiledamöterna
Bonnard och Hermant hade en stor
läsekrets i Frankrike men var knappast kända
eller uppskattade utomlands; ingen av dem
höjer sig över en Henry Bordeaux’ lågnivå.
En desperat begåvning, predisponerad för,
nazism, var Henry de Montherlant,1 som
också hann grundligt kompromettera sig.
Mer överraskande var Alfred Fabre-Luce’s
fall; hans »Journal de la France» är ett
ypperligt verk. Bland de mest kända skribenterna
är kanske Henri Massis’ hållning den
intressantaste. I motsats till sin vän Jacques
Maritain hyllade han före kriget både
Mussolini och Franco — dock icke alldeles öppet
Hitler — och skrev t. o. m. en lovsång till
Alcasarmännen. Han fick under Pétain en
statlig befattning i Vichy och har efter
befrielsen varit försvunnen. Hans stolta
tidskrift, Revue universelle, är nedlagd, och
på ingen av mina många förfrågningar har
jag i Paris kunnat få något som helst svar.
Förmodligen blir hans öde detsamma som
Finn Halvorsens i Norge: han är en död man.

1 Mauriac kallar honom »le prince du chiqué et
de la boursouflure.»

För den som vant sig vid att betrakta hans
kritik som ett ofta irriterande men
oumbärligt och centralt element i fransk kulturdebatt,,
känns förlusten svår.

*



Det ojämförligt största antalet ledande
franska författare visste emellertid lätt sin
plats. Roger Martin du Gard är typisk för
en grupp skribenter, som över huvud
upphörde att producera; han har först efter
kriget påbörjat ett nytt arbete, som han kallar
»min ålderdoms Jean Barois». Läser man
André Gides »Pages de journal», som täcker
åren 1939—42, skall man finna, att han
endast ett kort ögonblick lät sig duperas av
Pétain. Den 14 juni 1940 skriver han:
»L’allo-cution de Pétain est tout simplement
admirable: ’Depuis la victoire, 1’esprit de
jouissance l’a emporté sur 1’esprit de sacrifice.
On a revendiqué pius qu’on a servi. On a
voulu épargner 1’effort; ön rencontre
aujour-d’hui le malheur.’ Ön ne peut mieux dire.»
Men redan den 23 juni skriver han:

Hier soir nous avons entendu avec stupeur à la radio
la nouvelle allocution de Pétain. Se peut-il? Pétain
lui-méme 1’a-t-il prononcé? Librement? Ön soupçonne
quelque ruse infame. Comment parler de France
’intacte’, après la livraison à 1’ennemi de pius de la
moitié du pays? Comment accorder ces paroles avec
elles, si nobles, qu’il prononçait il y a trois jours?
Comment n’approuver pas Churchill? Comment ne pas
donner de tout coeur son adhésion à la déclaration du
Général de Gaulle? Ne suffit-il pas à la France d’étre
vaincue? Faut-il en pius qu’elle se déshonore? Ce
manquement à la parole donnée, cette dénonciation
du pacte qui la liait à l’Angleterre, est bien la pius
cruelle des défaites et ce triomphe de l’Allemagne le
pius complet: d’obtenir que la France, tout en se
livrant, s’avilisse.

Jag har anfört denna passage för att
definitivt göra slut på de uppgifter, som
vunnit spridning även hos oss, att Gide skulle ha
kompromissat med nazismen. I själva verket
är hans ställning alldeles densamma som
Paul Valérys och Paul Claudels: båda ansåg,
att man till en viss punkt kunde acceptera

44

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:10:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1946/0060.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free