Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Fransk litteraturkrönika. Av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fransk litteraturkrönika
A v S v e n Stolpe
II j N orientering i fransk litteratur under
och omedelbart efter kriget är icke lätt att
prestera, dels därför att de nya böckerna
på grund av pappersbristen tryckts i så små
upplagor, att de i regel är omöjliga att
uppbringa, dels därför att litteraturlivets yta i
Frankrike ■— liksom hos oss — domineras av
en massa efemärt gods, som undanskymmer
de få verken av hållbar kvalitet. Först efter
en längre vistelse i Paris torde det vara
möjligt att vinna en ungefärlig översikt över
vad som i fransk litteratur förekommit
under de sista sex åren.
Till att börja med: Frankrike led icke några
större förluster genom quislingar. Drieu La
Rochelle, som övertog La nouvelle revue
française efter ockupationen, hann
kompromettera denna tidskrift så grundligt, att den
aldrig mer kan återupptagas. Han har också
tagit sitt eget liv. Akademiledamöterna
Bonnard och Hermant hade en stor
läsekrets i Frankrike men var knappast kända
eller uppskattade utomlands; ingen av dem
höjer sig över en Henry Bordeaux’ lågnivå.
En desperat begåvning, predisponerad för,
nazism, var Henry de Montherlant,1 som
också hann grundligt kompromettera sig.
Mer överraskande var Alfred Fabre-Luce’s
fall; hans »Journal de la France» är ett
ypperligt verk. Bland de mest kända skribenterna
är kanske Henri Massis’ hållning den
intressantaste. I motsats till sin vän Jacques
Maritain hyllade han före kriget både
Mussolini och Franco — dock icke alldeles öppet
Hitler — och skrev t. o. m. en lovsång till
Alcasarmännen. Han fick under Pétain en
statlig befattning i Vichy och har efter
befrielsen varit försvunnen. Hans stolta
tidskrift, Revue universelle, är nedlagd, och
på ingen av mina många förfrågningar har
jag i Paris kunnat få något som helst svar.
Förmodligen blir hans öde detsamma som
Finn Halvorsens i Norge: han är en död man.
1 Mauriac kallar honom »le prince du chiqué et
de la boursouflure.»
För den som vant sig vid att betrakta hans
kritik som ett ofta irriterande men
oumbärligt och centralt element i fransk kulturdebatt,,
känns förlusten svår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
