Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Fransk litteraturkrönika. Av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Stolpe
Han ser visserligen klart, hur en stor del av
det franska borgerskapet sviker sitt land och
alla moraliska principer, men i gengäld sätter
han sin tilltro till arbetarklassen: »Seule la
classe ouvrière dans sa masse aura été fidèle
à la France profanée.» Han varnar mot
människoföraktets frestelse. I juni 1940 satte han
som motto på sin dagbok Grimms ord:
»Mänsklighetens sak är förtvivlad ...» Men
nu utropar han: »Proclamons notre foi en
cette cause perdue!» De kristna har ingen rätt
att dra sig undan en smutsig värld: »Se tenir
au-dessus de la mëlée? Regarder de haut les
multitudes torturées? En tout cas, pas pius
haut que la croix. Il faut demeurer à la
hau-teur du gibet —■ et nous savons que celui 011
le Christ rendit 1’esprit était très bas puisque
les chiens souvent dévoraient les pieds des
esclaves crucifiés.» Mauriac hänvisar till
quislingen Fabre-Luces »Antologie de la
nouvelle Europé», där det hävdas, att
människans natur är kamp och obarmhärtighet
och kriget männens naturliga element. Men
inga hänvisningar till termiter eller myror
kan ge några upplysningar om människans
öde: »N’y aurait-il eu au cours des siècles, en
un bref intervalle de temps et d’espace, qu’ un
seul’ mouvement de charité, la chaine sans
fin des dévorants et des dévorés en eüt été à
jamais rompue ...»
Detta om »Le cahier noir». Från och med
1943 började Mauriac skriva i schweiziska,
portugisiska, sydamerikanska och balkanska
tidningar. Han var en av de första, som ställde
sig på de Gaulles sida, varför denne också
citerade honom i sitt tal av 31 oktober 1943.
Mauriac skrev till att börja med sina artiklar
i ett hus, som var fullt av tyskar. I en märklig
artikel »La tentation de 1’écrivain» antyder
han sina svårigheter: är det icke diktarens
rätt att — som Goethe — höja sig över
dagens vimmel; vad har han med dagspolitiken
att göra? Men han erinrar sig ett ord av
Goebbels, att de, som icke är med Tyskland är
emot, och att de senare skall krossas »platta
som papper». Och då fattar han sitt beslut:
»Ah! Travailler, lutter, vivre, pour que se
redressent les nations et les ëtres écrasés,
étouffés, depuis quatre ans passés au laminoir
de la Wehrmacht et de la Gestapo!»
Mauriac ger en bild av de Gaulle, vilken
han personligen står nära, vilken kan
överraska den, som på avstånd haft svårt att göra
sig en bild av generalen. Hos Mauriac framstår
han som en enkel, okuvlig, fransk kristen
krigare, av samma skrot och korn som Jeanne
d’Arc.
Mauriacs stora intresse i dessa artiklar är
Frankrikes politiska och sociala framtid.
Han konstaterar i artikeln »Vers un socialisme
humaniste», att arbetarklassen i Frankrike
blivit patriotisk, och att borgarklassen i
sina bästa element accepterat socialismens
grundprinciper; en partiuppställning,
motsvarande den gamla motsättningen arbetare—
borgare, är därför i fortsättningen
meningslös. Han pekar på att alla fransmän, de må
andligt vara Pascals eller Voltaires söner, nu
enas i en stor leda vid allt vad våld, blod,
övergrepp, koncentrationsläger och tortyr
heter. Denna leda måste förvandlas till en
skapande makt, säger han. När socialisterna
erbjöd de kristna demokraterna allians,
så var detta enligt Mauriac ett gott tecken.
Det är sant, att för socialisterna människan
icke har någon annan Gud än människan, och
att de aldrig kommer att förstå en kristen
humanism. »Men dessa två trosformer kan
förenas i gemensamt arbete för att
rättfärdighetens rike skall komma på jorden. Vad
spelar det dem för roll, att vi kristna tillägger
orden ’såsom i himmelen’? Vad spelar det
dem för roll, att denna rättfärdighet, som de
vill etablera, för oss har ett annat namn, att
den har ett dyrkat anlete, att den är Någon,
som vi älskar mer än oss själva?» Mauriacs
bestämda mening, som han icke tvekar att
framföra i den borgerliga Figaro, är, att
»endast ett stort socialistiskt parti, ett stort
’arbetar’-parti, som står öppet för alla redliga
katoliker, nu kan bevara Frankrikes enhet».
Härför krävs emellertid också nya signaler
från kyrkan. Mauriac beklagar, att de franska
katolikerna i så stor utsträckning ställde sig
på de spanska nazisternas sida i
inbördeskriget, men han anser, att det franska
episko-patet under världskriget iakttagit en
mönstergill hållning. Han efterlyser bara en sak:
»Oui, nous eussions préféré un simple cri qui
aurait atteint jusqu’au fond des cellules et
des camps de représailles, dans 1’Europe
entière, la conscience humaine atrocement
offensée.» I en senare artikel viker han en
smula undan. Han säger, att kyrkans
skenbart oberörda hållning i dagens konflikter
alltid är svårfattbar för den, som själv aktivt
deltager i dem, men han erkänner, att han
kan ha fel: »La face auguste de la Mère
(kyrkan) se dresse au-dessus des enfants qui
s’entretuent; son regard pörte pius loin,
46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
