Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Hjalmar Bergman och Clownen Jac. Ett femtonårsminne. Av Erwin Leiser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hjalmar Bergman och Clownen J a c
nathan Borcks fantasi behärskades av
nycken, av den oförnuftiga känslan. Clownens
portvakt, negern Longfellow, säger också
om sin herre: »Mr Tracbac har sina nycker,
ena stunden väntar han kanske och andra
stunden har han glömt att han väntar.»
Endast så länge inte något nytt sätter
fantasien i rörelse, minns man vad man skall
göra.
Hjalmar Bergman mötte blott sällan
uppskattning och förståelse, men han hatade
fördenskull inte människorna utan var så
tolerant att han nästan ville be om ursäkt
för deras dumhet. När Jac Tracbac på den
tid då han ännu hette Stall-Nathan fick korgen
av en flicka, tänkte han: »Du stackare, aldrig
lär du fatta och förstå Stall-Nathan. Det är
synd om dig, mycket synd. Jag har
medlidande ■—»
Ett rent Hjalmar Bergmanskt drag är
clownens vana »att vid livligt samtal plötsligt
lyfta händerna rakt upp och skaka dem».
Hjalmar Bergman själv förklarade detta med
att han som barn var mycket förtjust i socker
och snattade så många sockerbitar som
möjligt, när hans mor eller husets gamla
trotjänarinna skar till sockerbitar med en
sockeryxa. Han var rädd för yxan, och
trotjänarinnan brukade slå honom på fingrarna.
När han stack fram handen igen, fick han ett
nytt slag, och då började han slå med
händerna i rädsla. (Se Stina Bergman, Hjalmar
Bergman intime i Hjalmar Bergman, Minnen
och biografiskt, sid. 45). Han kom aldrig
ifrån denna vana och lärde sig aldrig att
verkligen använda sina händer, och därför
hade han — i likhet med clownen Jac —
inte heller någon hobby. När han senare
i livet planerade sina arbeten, gick han
omkring och viftade med händerna i luften, på
samma sätt som Jonathan Borck i Clownen
Jac då och då höjde »ögonbrynen och slog
ut med armarna i en stor gest» och sprang
»av och an i rummet på detta snubblande,
skrämda, råttliknande ’triroliga’ sätt som
otaliga stormande applåder belönat».
När Jonathan Borck i Clownen Jac står
»med ögonen slutna, näsvingarna skälvande
som på en vädrande hund», vet hans
sekreterare, som är förtrogen med clownens
egenheter, att Jac är upprörd. Hjalmar Bergman
hade ovanligt stora, mycket känsliga
näsvingar, som gåvo uttryck åt hans
sinnesstämning. Dessutom brukade han se ner i
golvet, vilket alltså liknade clownens vana att
Nils Dardel. Hjalmar Bergman.
1924.
»Bry dig inte om att göra porträttet likt.»
hålla ögonen slutna. Även Jacs rädsla för eld
är ett drag av Hjalmar Bergman, som inte
ens tyckte om att dra en tändsticka mot
plånet för att tända en cigarrett. Och när man
läser att clownen Jac tycker »om folk som är
skrala i rättstavning», kommer man att tänka
på att Hjalmar Bergman själv aldrig lärde sig
att stava rätt. Fru Stina Bergman, som haft
vänligheten att lämna utförliga svar på en
del närgångna frågor, har bekräftat min
förmodan att Jonathan Borck verkligen fått
dessa smådrag från Hjalmar Bergman själv,
och överensstämmelsen är för stor,
iakttagelserna för noggranna, för att det här skall
kunna vara fråga om en omedveten likhet.
Bergman brydde sig inte om att ge Jonathan
Borck sitt eget yttre, men tydligen ansåg han
att dessa känslodrag voro så centrala att de
fick komma med, därför att de helt enkelt
trängde sig på honom när han såg Jonathan
Borck-gestalten framför sig och ville att den
skulle bli ett sant men förenklat självporträtt.
Viktigast är väl i detta sammanhang att även
Hjalmar Bergmans rotfasthet i det
borgerliga livet kommer igen hos den
välupp-fostrade clownen, som går omkring med en
tjock guldkedja, »passande en borgares måge
55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
