Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Hjalmar Bergman och Clownen Jac. Ett femtonårsminne. Av Erwin Leiser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hjalmar Bergman och Clownen J a c
När en av Gösta Ekmans lärjungar mot hans
vilja uppträtt vid en annan teater, slog han
sönder glaset på hans bild för att straffa
honom. Detta primitiva drag kännetecknar
även clownen Jacs egendomliga
vredesutbrott men liknar också Loves sätt att
uppföra sig i Jag, Ljung och Medardus. Hjalmar
Bergman och Gösta Ekman hade således
mycket gemensamt.
Den berömde komikern Jac Tracbac,
som narrar miljoner människor att skratta
och som trots sin rikedom är allvarlig,
olycklig, människoskygg och blyg, påminner osökt
om Charlie Chaplin. Redan clownens
oansenliga yttre och hans tillbakadragenhet passa
bättre till Chaplin än Ekman. I Farmor och
Vår Herre refereras innehållet i några av
Jac Tracbacs komedier: »Han hade varit en
dum guldgrävare, som blir bestulen av sin
fiffige kamrat. Han hade varit en förlorad
son, som i sena natten lämnar en
champagnesupé för att uppsöka sin gamle far och
som finner fadern ruinerad och eländigare än
han själv. Han hade varit en äkta man, som
överraskar sin hustru och älskaren.» De
egenskaper, som i Clownen Jac säges vara
utmärkande för en Tracbackomedi, »fara,
misshandel, rädsla, feghet, parade med en
ur rädslan framsprungen energi och putslustig
fyndighet», återfinnas i Chaplins filmer, och
den förut i sketchen om Fredrik II påpekade
motsatsen mellan den lille mannen och de
långa gardisterna förekommer ofta hos
Chaplin, vars filmer Bergman var mycket förtjust i.
Det Chaplinska draget understrykes även i
Bergmans lilla komedi Bakom masker, som
han efter den avslutade uppläsningen av
radioföljetongen Clownen Jac lämnade kvar
på Radiotjänst, innan han reste till Berlin.
I denna komedi uppträda fyra masker:
Cleopatra, Mary Pickford, Karl XII och
Charlie Chaplin. När Karl XII, som uppvaktar
Cleopatra, får veta att hon inte bryr sig om
honom, tröstar han sig med Mary Pickford.
Chaplin däremot lyckas övertala Cleopatra
att komma hem till honom efter balen. Hon
är visserligen förlovad, men hennes fästman
kunde inte följa med till maskeraden. Chaplin
väcker skickligt hennes undran huruvida
fästmannen verkligen arbetar över på sitt
kontor, och när hon gått med på hans förslag,
kastar han masken. Han är hennes fästman.
Hon har inte bestått provet.
Bakom masker bygger på
svartsjukemotivet, som är mycket vanligt hos Bergman.
Men bakom Chaplinmasken döljer sig den
trötte clownen Jac Tracbac: »Vet ni varför
jag går på maskerad? Blott för att några
timmar vila min ordinarie mask under en
tillfällig, extraordinarie.» Om slumpen, som i
Clownen Jac ännu kallats »den store
förnyaren», heter det här: »Slumpen är ofta
regissör. Folk tycker om honom därför att
han är alltid lika dålig.» Varken pessimismen
eller Amerikasatiren saknas i Bakom masker.
Ett nytt moment i denna bisarra komedi
är emellertid att Chaplin inte är rädd, ty »han
kan förställningens stora konst — den enda
vi människor utan undantag dyrka med
passion». På detta sätt har Jonathan Borck
övervunnit sin rädsla, men hans livssyn har
inte blivit ljusare. Bakom masker är den
sista stationen på Jonathan Borcks väg.
I kapitlet »Ur en clowns katkes» håller
Jac Tracbac rättegång med sig själv och
upptäcker att han efter »tjugofemårig erfarenhet
i feghetsbranchen» fortfarande inte kan
besvara frågan om en clown bör vara »feg
eller modig, . . . man eller mes». I
clown-katkesen finner man Amerikasatiren, särskilt
i hallåmannens burschikosa tonfall, och Gösta
Ekman kännes igen i Jacs ord att clownen
bör vara både stolt och ödmjuk och att
arbetet är den högsta njutningen. Liksom Charlie
Chaplin förkunnar Jac att feghet och grymhet
»är tvillingbröder». Men det råder inget tvivel
om att clownen Jac här talar som Bergmans
alter ego. Bergman har också tjugofem års
erfarenhet i »feghetsbranschen», ty han
debuterade 1905, tjugofem år fore tillkomsten av
Clownen Jac, med dramat Maria, Jesu
moder. Hjalmar Bergman kände själv
clownens bitterhet mot publiken, som endast
uppskattar billiga skämt och visslar när den
skall höra sanningen. Bergman hade haft
framgång med verk som han själv inte ansåg
vara av betydelse, och publiken hade inte
tagit hans dystra ord på allvar utan framför
allt fäst sig vid hans skämt och den påtagliga
karikatyren. Jac säger till sin publik:
En clown är en lakej. Ständigt färdig att vara sin
herre publiken till lags. Han ska smickra genom att
säga osanningar och ännu mera genom att säga
sanningar men på ett sätt som kommer publiken att tänka:
vad den gossen skojar, vad han överdriver, ty sådan är
åtminstone inte jag.
I likhet med Hjalmar Bergman har clownen
tröttnat på detta arbete.
Men när man har skött skallran länge, skallrat,
skallrat, då ljuder visselpipan just som ett löfte att
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
