Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Behageliga Flora. J. G. Oxenstierna: Skördarne. Av Kerstin Anér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kersti n A n è r
nu ett speciellt öga för dess möjligheter;
han har redan upptäckt de vackra
Vingåkersflickorna:
Att packa vålmars höjd, dem skullarne förvara,
Uti det djupa hö man stupar utan fara,
Och ofta på dess bädd, som hastigt sjunker ner,
Sig i en älskad famn av våda kastad ser.
Midsommarfesten kommer och regerar en
natt där »solen mellertid, som sig ur böljan
höj t, ser samma lekar än, dem hennes nedgång
röjt». Sommarlovets ljusaste dag slutar
äntligen i ett smeksamt adagio, när sömnen
Bjuder gillets slut, och glädjen, vid hans bud.
Omsider mattande sin gång och sina ljud,
I vilans tysta famn behagligt innesluten,
Är lika ljuvligt glömd, som hon var menlöst
njuten.
När Johan Gabriel Oxenstierna, många
somrar senare, 1796,äntligen
trycktesinlärodikt i nio sånger om Skenäs’ skördar, var den
fortfarande i långa stycken en dagbok från
hans barndom. Han glömmer ofta sin roll
som abstrakt undervisare och skriver
självfallet: »Vårt dröjsmål skulle där åt linsen
tid beskära att slösa sig i ax» o. s. v. En
hel sång av de nio är nästan enbart en rad
anteckningar om vänner han känt och
älskat på Skenäs, och om de minnen och
förpliktelser som knyta honom till detta
enda ställe på jorden där han varit lycklig.
Han älskar landet, inte sentimentalt som
en okunnig stadsbo, utan som en
ansvarsmedveten och erfaren godsägare, som vet
vad han talar om, när han hyllar mödan,
gödseln och bevattningstekniken. Ändå är
denna hyllning så full av litterär tradition
och uråldrigt långods, att författarens egen
röst ibland tycks drunkna bland alla
föregångarnas. Och han ser sin egen barndoms
högst påtagliga landskap först riktigt, när
minnen från antika idyller, modern
naturlivsromantik och fornnordiska sagor får
kolorera det. Ingenting är lättare för oss än
att se det förkonstlade och komiska i detta.
När hans Vingåkersbönder högtidligt talar
om »Neméi lejons strider», och Rousseau
och Rudbeck får samsas om att måla någon
lika oövervinnelig som fredsälskande och
dygdig »schyt» längst bort i Sveas hävder,
då hör vi ju att han skriver efter andra
konventioner och moder än våra. Men —
Du sörjde mellertid, behageliga Flora!
De forna prydnader dem dina fält förlora —
det är ett språk, vars litet spinkiga och
prudentliga charm vi kan uppskatta på
samma sätt som vi njuter av en spröd
kaninvas från Marieberg. Det är inte vår
tids Uppsala Ekeby-saklighet, inte heller
vår tids Grünewalds-romantik; det är en
alldeles speciell blandning av glädjen åt
det nyttiga och glädjen åt den sirliga
formen. Ehrenreich formade fajansskålar av
kålblad och karottlock av morötter och
rädisor, och samma tids anda fann poesin
väl använd när den på raffinerat tillsvängda
alexandriner uppräknade trädgårdarnas
innehåll. Oxenstiernas meloner kunde ha
stått modell till en Mariebergsterrin:
Där sommarn deras skal med blommans likhet
målar
Och gjuter svalkans saft i deras gula skålar.
Man kommer i »Skördarne» långt bortom
romantikens odrägliga förakt för vardagen,
dess dimbildningar och spleen, och in i en
solig, praktisk och verklighetsförälskad
idyll. Detta är vad 1700-talet längtar efter,
när det längtar bort — till ett konkret
handfast jordiskt lyckorike med arbete,
okonstlat umgänge, närhet till livets
väsentliga förhållanden. Dit hör också bullen och
tjugufemöringen, som tiggarna principiellt
fick hos familjen Wolmar vid Genèvesjön.
Hur mycket bättre skulle man inte trivas
där än i Felicias drivhus! Och städerna,
dessa städer vars lyx och korrumperande
förfining man så gärna deklamerade emot —
är det inte trots allt en oförtydbar ton av
tillfredsställelse i Oxenstiernas röst, när
han sjunger att »bergen skymmas bort av
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
