Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Några grunddrag i August Strindbergs andliga struktur. Av Walter A. Berendsohn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Några gr und dr ag i August Strindber g s andliga struktur
exempel, som också utgår från verkligheten,
förmådde dock lösgöra sig från den på ett
mycket mera avgörande sätt. I inledningen
till »Historien om en moder» finns det
ingenting som antyder att vi ha att göra med
något annat än den enklaste vardagliga
verklighet: modern sitter vid sitt sjuka
barns säng och värmer litet öl åt den gamle
mannen som darrande av köld, insvept i
ett stort hästtäcke, kommer in till henne.
Men det är Döden som tar hennes barn
med sig då den trötta kvinnan slumrar in.
Då hon vaknar lämnar hon huset för att
söka efter sitt barn. Därmed lämnar hon
vardagens verklighet och träder in i en
fantastisk värld utan att Andersen med ett
enda ord antyder övergången. Hon möter
först Natten, så en talande törnbuske, så
en talande stor sjö. Alla tre måste hon
bringa stora offer för att komma till Dödens
drivhus: hon sjunger alla sina visor på
Nattens anfordran, hon trycker den
frysande törnbusken till sitt moderliga varma
hjärta så att den grönskar och blommar, hon
skänker sjön sina ögon för att den skall
vagga henne över till andra stranden. Åt
gumman i dödsriket ger hon sitt långa
svarta hår och får vitt i utbyte för att bli
insläppt. Vad gör inte en mor utan tvekan
för sitt barn! Hon växer i Andersens
fantasivärld genom de allra enklaste medel
till en väldig mytisk gestalt, till en evig
symbol för offerberedd moderskärlek. Denna
och liknande sagor av Andersen äro spridda
över hela jordklotet. Strindbergs sagor äro
i jämförelse med dem ganska svaga. I denna
lössläppta fantasivärld ligger inte hans
styrka.
Då tillfälle erbjuder sig för Strindberg att
låta fantasin spela fritt och skapande, låter
han det gå tämligen outnyttjat förbi.
Berättelsen »De lycksaliges ö» hade kunnat ge
anledning att framställa en ideal
människogemenskaps utopi. Men Strindberg blir
färdig med skildringen av paradiset på
tolv sidor. Alla livsproblem äro lösta — så
framställer han det — då de materiella
behoven äro tillfredsställda. »Offentlig
gudstjänst, mantalsskrivning och lagliga
myndigheter» visa sig överflödiga. Det återstår
blott att glömma det förgångna, och det
lyckas med tillhjälp av bär som växa på
ön. Strindbergs tankar vända sig snabbt
mot den mera realistiska satiriska
uppgiften att i förkortning framställa
klasssamhällets utveckling.
Hur starkt Strindberg hänger fast vid
verklighetsstoffet bevisas också av de flesta
bland hans fantastiska dramer. Hur många
fantastiska element han än sätter i rörelse,
i sin kärna hämta dock de flesta av dessa
diktskapelser sin näring ur realistiska motiv.
När man hör titeln på den mest betydande
av dem, »Ett drömspel», för första gången,
väcker den helt andra föreställningar än
det verkliga innehållet. Om än här på ett
originellt sätt element ur drömmens värld
användas för att framställa rummets,
tidens och personernas fortskridande
förvandling, om än en gudadotter kommer ned
till jorden och åter vänder hem till sitt
hinsides rike, är dramats motivväv dock
full av jordisk tyngd, en intensiv,
variationsrik lek med det mänskliga
eländets tema, i vilken en satir över de mänskliga
vetenskaperna är inflätad.
Strindberg kände själv begränsningen i
sin andliga värld. Då Thorsten Hedlund,
med vilken han under Inferno-året 1896
förde en livlig brevväxling, åter ville vinna
honom för den Hemliga läran, madame
Blavatskys teosofi, avvisar han det liksom
tidigare med bestämdhet och skriver den
12 oktober 1896 bland annat: » ’Om du
vill känna det osynliga, så iakttag med
öppen blick det synliga.’ Med denna
lärdom ur Hemliga Läran fortsätter jag min
jämna stråt mitt öde mera blygsamt
anvisar mig, lämnande metafysiken som är
over mit Evne . . .», och i ett senare brev
samma månad: »Är det icke härligt och
befriande att så se korrespondenserna [ett
73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
