Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Några grunddrag i August Strindbergs andliga struktur. Av Walter A. Berendsohn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Walter A. B er en d s o hn
Hegel och Karl Marx, vilka han går förbi
utan verkligt förstående.
Enligt sina egna bekännelser har
Strindberg mottagit starka impulser från bland
andra Sören Kierkegaard, Henry Thomas
Buckle, Eduard von Hartmann,
Schopenhauer (»mästaren» i förhållandet till
Hartmann), Nils Herman Quiding, Friedrich
Nietzsche, Emanuel Swedenborg. Men i
fråga om alla dessa låter det lätt bevisa sig
att Strindberg ur det främmande verket
blott upptog och verkligen tillägnade sig
vad han i ett givet ögonblick hade
användning för inom sin egen andliga värld. Det
räcker alltså ingalunda att fastställa det
inflytande en av dessa män hade på honom,
utan det är nödvändigt att komma
underfund med begränsningen av deras påverkan.
Tre exempel kunna belysa detta. Till Albert
Bonnier skriver Strindberg den 4 juli 1886:
Hartmann (boken) bör jag nu ha, ty den har
spelat en stor roll i mitt liv och jag skulle än en
gång behöva leva mig in i den sundaste och
tröstrikaste av alla filosofier.
Och ännu den 15 mars 1891 kallar han i
ett brev till Lidforss Hartmann »den
manligaste och konsekventaste tänkare jag
känner». Man möter sällan hos Strindberg
ett så superlativt instämmande. Trots detta
heter det i avsnittet om Hartmann i slutet
av »Tjänstekvinnans son» (1886):
... en världsåskådning ränner icke in i
hjärnan hel och hållen på en gång. Den lämnade också
här endast vissa avsättningar och gav en grundton.
Som teoretisk synpunkt grumlades den ännu av
hans religiösa, idealistiska uppfostran,
fördunklades av hans medfödda och förvärvade klasshat
och hans naturdrift att söka jämvikt utom sig i
livet . . .
Han bekänner beträffande Nietzsche:
»Hans förnämsta arbete ’Also sprach
Zara-thustra’ har jag aldrig läst.» I »Jakob
brottas» läsa vi hur skarpt han tar avstånd
från Swedenborgs »Vera religio christiana»;
Jag vill ha religionen som ett stilla
ackom-pagnemang till livets entoniga vardagsmelodi,
men här blir det fråga om yrkesreligion, kateder-
disputation, och alltså maktkamp.
En smula överdrivet och tillspetsat kan
man säga att Strindberg i de flesta fall blott
med begärlighet tillvaratog några bisaker
i en annans verk, men lät väsenskärnan,
den bärande tanken ligga, emedan han ej
förmådde assimilera den. Detta gäller även
för hans förhållande till Swedenborgs lära,
vars kärna just är den intensiva
förbehållslösa anknytningen till det eviga som
Strindberg, om överhuvud någonsin, först nådde
fram till under sin allra sista livstid, inför
döden.
Om Strindbergs självständighetskrav inte
fördrog några band av allmän, mystisk
eller vetenskaplig natur, hur skulle han då
villigt ha kunnat infoga sig i en enskild
människas tankebyggnad!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
