Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Runebergs ode över det ädlas seger. Av K. Rob. V. Wikman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
K. Rob. V. Wikman
»hämnaren» (le vengeur), »förrädaren» (le
traltre), och »slaven» (1’esclave) äro här alla
rollinnehavare i fransk och klassicistisk
diktning. Runeberg och hans generation voro
uppvuxna vid den gustavianska tidens litteratur.
Vi behöva endast citera gustavianen
Gudmund Jöran Adlerbeth för att illustrera, från
vilket håll Runeberg fått in de klassicistiska
dragen i sin dikt. I Adlerbeths dikt
»Förgängligheten» heter det:
En hjälte tågar fram, bekrönt av blodig lager,
bland nödens jämmerskri, bland smickrets
dyrkans ljud.
En härjad värld hans ok med tålig skullra drager
och darrar för hans bud.
Han tror sig redan Gud, och segern till
hans heder
var dag en hekatomb av slagna likar bär.
Men inför den allsmäktige är även tyrannens
välde förgängligt:
Han släcker solar ut
bland världssystemers ras, vars
sammanhang han rivit,
säges det i slutet av Adlerbeths dikt, som är
skriven på 1770-talet. Man vore benägen att
anta, att denna dikt, trots grundtankens
olikhet, direkt påverkat Runebergs skaldestycke,
där det bl. a. säges:
Men med svärd till spira och med blod till krona
bland förtärda likar ses tyrannens trona.
Och hans lag är mörker, hans befallning boja,
död och förfäran hans sändningebud.
Och med bortglömd adel, med förgäten ära
till hans fötter slavar sina rökverk bära,
och av lejda skaror, som kring borgen stoja,
ropas han jublande ut som en gud.
I Runebergs slutstrof säges det på samma sätt
som hos Adlerbeth, att
–solar ramla från de fasta grunder.
Skildringen av tyranniet och dess
förgänglighet visar en dubbel överensstämmelse med
Runeberg, som lätt kunde anses övertygande
i fråga om inflytandet från Adlerbeth. Och
dock finnes det sannolikt en förmedlande länk
mellan Adlerbeth och Runeberg, och det är
Tegnér. I dennes dikt »Den vise» (1804)
säges det:
Se tyrannen! — vilken skock av trälar
vid hans blodsbud bävar stum och lyss
Skåda hjälten! — hundra stöder resa
högt i skyn hans ära, svept i blod.
I diktens slutstrof skriver Tegnér bl. a.:
Tiden, grånande sin ban fullbordar,
tills han målet för sin ringdans ser.
Skörden utav solar och av jordar
mejas mogen av hans lia ner.
Också här ha vi, oberoende av själva
grundtanken, samma dubbla överensstämmelse med
den Runebergska dikten.
Förgänglighets-tanken förenar de båda motiven. Det
bestående är hos Adlerbeth och Tegnér
gudomligheten, hos Runeberg en evig idé.
Intrycken från Tegnér framstå ännu
starkare, om vi ytterligare sammanhålla
världs-undergångsmotivet i »Det ädlas seger» med
Tegnérs »Sång till solen». Runeberg var som
känt långt ifrån någon entusiastisk beundrare
av Tegnér. Men denna dikt satte han mycket
högt:
Och som ramlande hus
störta skapelsens hörn
efter dig uti grus;
och den flyende tid
likt en vingskjuten örn,
faller ned där bredvid.
Vi behöva inte överdriva betydelsen av
dessa och en del andra överensstämmelser i
samtida eller äldre diktning. I varje fall ge
de oss en inblick i den poetiska formens
utveckling hos Runeberg, en inblick som inte
är utan värde, när det gäller att bedöma det
tidsbetonade i den dikt, som vi här ha för
ögonen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
