Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Andra häftet
- Runebergs ode över det ädlas seger. Av K. Rob. V. Wikman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
K. Rob. V. Wikman
seger. Jag har tidigare också framhävt
diktens broderskapstanke. Frihetens seger
innebär befrielsen för »förtryckta bröder». Det
synes, att betoningen av dessa tankar slår
genom det litterära formspråket. De äro
också kraftigast framhävda i de strofer, där
känslan tar sig sina starkaste uttryck i dikten:
»Se, då flyr hans dvala och hans vrede
glöder» o. s. v. Märkligt nog kommer här
t. o. m. ett för Runeberg eljest främmande
drag in. Diktens gudaborne hjälte »slår på
skölden» för att väcka sin samtid. Detaljen kan
synas obetydlig. Men den är en erinran om
den nordiska romantiken hos 1810- och
1820-talets finländska studentskalder, och den
anger just den underton i dikten, om vilken det
nu är fråga. Den kan endast tolkas på ett
enda sätt: det är frihetens och fosterlandets
sak, som det här djupast sett rör sig om.
Det är denna känsla, vilken, som Castrén
påpekar, ger »det ädla» i denna dikt en
»stridbarhet» och en »angreppslust», som detta
begrepp annars saknar hos Runeberg.
Detta gör, att man måste tvivla på att »Det
ädlas seger» vore en ren reflexionsdikt, byggd
enbart på reminiscenser ur tidens litteratur.
Den runebergska dikten återspeglar i
allmänhet direkt varken den litterära eller historiska
verkligheten. Vi söka alltid förgäves efter den
verklighet, som direkte skulle återspeglas i den
Runebergska diktningen. Upplevelsen hos
honom ligger alltid ett långt stycke från
diktverket. Vi ha i regeln föga kunskap om den
smältnings- och reningsprocess, som diktens
metall hos honom genomgått, innan den
lämnat smältdegeln. Så är det också i detta fall.
Men trots detta kan en undersökning av själva
metallen stundom ge oss en viss upplysning
om dess härstamning.
*
Den nyare forskningen har i flere än ett
avseende varit ägnad att fördjupa och
förmänskliga den vedertagna bilden av Runeberg
såsom skald. Redan Topelius som under sina
studentår sett Runeberg på mycket nära håll,
hade dock klart för sig att denne haft att
genomkämpa både »yttre och inre stormar».
Vi veta numera, att det enkla lugn, som vilar
över den Runebergska diktningen, var vunnet
under mycken oro och inre strid. I Runebergs
själsläggning växlade skugga och dager hela
livet igenom. Men i synnerhet gäller detta för
de år i slutet på 1820-talet, som betraktats
såsom krisåren i skaldens levnad. Det var då
han prisade själva oron såsom diktningens
drivfjäder:
Ja, hulda oro, härska med dubbel kraft
i mina ådror; dikta vid varje ny
erövrad segerkrans, en annan
vinkande ädlare än i fjärran.
Huru avlägset är inte detta från det »upphöjt
lugna tänkande», den borgerliga jämvikt, som
tillhör den traditionella bilden av
nationalskalden.
Dikten »till oron» hör till samma tid som
»Det ädlas seger». Båda dessa dikter visa upp
retoriska drag och inflytelser från
litteraturen. Skalden är ännu inte färdig med sig
själv. Han har ännu inte besegrat
disharmonien i sitt eget bröst. Helt kunde den icke
heller besegras. Denna känslans oro var priset
för det lugn och den glädje, som uppbär den
mogna Runebergska dikten med dess krav
på omedelbarhet och enkelhet. I »Idyll och
epigram »-dikterna har skalden för första
gången nått detta mål. Den första »Idyll och
epigram »-cykeln författades i huvudsak under
förra hälften av år 1829, efter förlovningen
med Fredrika Tingström. Men när Runeberg
skrev »Det ädlas seger» befann han sig ännu
mitt uppe i tjugufemårsålderns Sturm und
Dräng.
Det vore under dessa omständigheter säkert
ett misstag att tro, att den unge Runeberg
stod helt och hållet främmande för sin
samtids politiska stormar och lidelser. Skola vi
etikettera Runebergs uppfattning, få vi väl
beteckna den såsom liberal i ordets
vidsträcktaste mening. Den politiska liberalismen
låg hos oss ännu uteslutande i stämningar och
ansatser. Och någon rabulist var Runeberg
aldrig, icke ens i unga år. Men å andra sidan
finna vi hos honom både tidigare och senare
en utpräglad sympati för ett visst slags
revolutionär mentalitet, exempelvis hos Thorild
och Almqvist. Mycket tyder på att
Runebergs känslor befunno sig på frisinnets sida,
även när det gällde politiska ting. Den episod
i december 1830, då Runeberg var närvarande
i ett festligt studentlag, där man drack skålar
för Polens frihet, har visserligen aldrig blivit
helt utredd av Runebergsforskningen. Men vi
veta, att samtidigt gingo vågorna av polska
sympatier höga i Uppsala. Den frisinnade
Orvar Odd (Sturzen-Becker) skildrar i dikten
»1830», huru uppsaliensarne sjöngo och skålade
för »Polens ädla söner», »för människorätt och
frihet kring jordens hela rund». Även om fri-
104
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:10:46 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1946/0124.html
