Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Tatu Vaaskivi och hans sista verk. Av Lauri Viljanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tatu Vaas kiv i och hans sista verk
Av Lauri Viljanen
UL- ILKEN stark färg hade inte den
finska prosalitteraturen nu haft om inte
kriget stäckt dess utveckling. Några av vår
moderna romankonsts märkligaste och mest
ambitiösa verk ge ett bevis härför, som
fyller en med vemod, men kanske än mer
med överraskad undran.
Sådana jätteromaner som Eino Hosias
»Törnestigen», Helvi Hämäläinens »En
konventionell tragedi» och Tatu Vaaskivis
»En-våldshärskaren» äga under ytan
hemlighetsfullt gemensamma drag. Deras stil
präglas av en accentuerad strävan till dekorativ
glans, själsskildringen söker sig, driven av
ett egendomligt tvång, mot det säregna,
det förmultnande, det makabra . . . Och
dessutom: i det konstnärliga greppet finns
det något av barockens storslagenhet hos
dem alla tre — deras andliga landskap är
inflammerat av uråldriga religiösa
symboler, av syner från antiken och Golgata.
Det är som ginge det en apokalyptisk
skälvning genom dessa verk, det är som
om stämningen i dem vore präglad av en
väntan på en mäktig världsomvälvning, en
väntan som främst uppleves i form av
artistiskt drömmeri.
Den verklighetsfrämmande romantik,som
framträder hos dessa berättare under
självständighetstidens andra decennium, skiljer
sig väsentligt från »tulenkantajat»
(eldbä-rar)-generationens ljusa exotism. De ha inte
samma lekfullt övermodiga tro på sin egen
friska ungdom som tjugotalets lyriker. De
äro nästan fanatiskt allvarliga och ärelystna
i sin skönhetsdyrkan, och de ha
autodidaktens bergfasta tro på betydelsen av
den rent litterära prestationen, oberoende
av hur livsfrämmande dess utgångspunkt
är.
Det stora kriget bröt ut just då dessa
författare höllo på att utveckla sin
begåvning till fullödighet. Man kan se det som en
symbol. Eino Hosia stupade sommaren
1941. Vi kunna blott undra om han skulle
ha förmått bryta sig ut ur sin
litterärt-fantastiska konst och nå fram till den friska
hembygdslyrik, som skymtar i hans sista
ofullbordade verk. Nu är även T. Vaaskivi
borta. För honom mer än för någon annan,
mer än t. ex. för den manliga och sunda
bondsonen Hosia, innebar kriget början till
en inre tragedi. Härom vittnar hans hustru,
lyrikern Elina Vaara, i den biografiska
inledning, som hon skrivit till Vaaskivis
ofullbordade sista roman. För Vaaskivi var
kriget som en djävulsk kemisk lösning,
som trängde in i hans själs alla vävnader.
Negativa, förödande krafter, som lågo dolda
i hans hyperkänsliga arvsanlag började få
övertaget. Den positiva livsviljan
koncentrerades snart enbart på den litterära
ambitionen och hetsade honom till så
övermänskliga arbetsprestationer att hans
kroppskrafter inte kunde bära det.
Tatu Vaaskivi föddes i Helsingfors den
19 juli 1912. Hans far, den begåvade
arkitekten Georg Wahlsten dog ung, ett par
månader innan sonen föddes. Den blivande
författaren växte upp hos en faster på
Hietasaari nära Uleåborg. Om hans gossår
vet man att han levde ett intensivt
fantasiliv med bl. a. en rikedom på eidetiska
syner. Elina Vaara berättar om hans
barndomslekar en anekdot som på ett
humoristiskt sätt förebådar hans utpräglade
127
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
