- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiofemte årgången. 1946 /
129

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Tatu Vaaskivi och hans sista verk. Av Lauri Viljanen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

T at u V a a s k i v i och hans sista verk

fick sin litterära utformning i romanen om
Tiberius, »Envåldshärskaren», av den senare
blev endast en torso, »Den heliga våren».
Man kan knappast undgå att i detta
motivval se den ärelystna drift till det
sensationella, som så iögonenfallande präglade
Vaaskivis produktivitet även om man tror
på den andakt som enligt Elina Vaara
fyllde honom, då han beredde sig att skriva
Kristi historia.

Vaaskivi förberedde sig för dessa
uppgifter också som romantisk kulturresenär.
Han hade en brinnande längtan till södern,
dock inte till Paris som den föregående unga
diktargenerationen. Han tyckte inte om
de moderna storstäderna, inte ens det
vackra Stockholm, där han vistades för att
samla material till sin roman om Armfelt.
Däremot drogs han till små tysta
universitetsstäder, Dorpat, Uppsala och Åbo
tilltalade honom alldeles särskilt. Hans stora
dröm var dock att få bosätta sig i Italiens,
Greklands, Egyptens eller Palestinas
urgamla kulturmiljö. Vaaskivis önskedröm
att komma till Italien blev verklighet
samma år som det andra världskriget bröt
ut. Själva resandet var ingen lätt sak för
denne drömmare som alltid varit van vid
kvinnliga omsorger. I München tappade
han sin hatt och kom till Venedig i en
granngrön, fjäderprydd tyrolerhatt,
berättar Elina Vaara i sin omedelbara och
tjusande biografiska skiss. Rom fyllde
honom med religiös extas. Det förgångnas
förtrollning och »Italiens furstliga
solupplevelse» smälte samman. De första planerna
på romanen om Tiberius föddes likväl i
Quercianella vid Livorno, som Giovanni
Pascoli förevigat. På en terass mot sjön
satt diktaren i baddräkt dagarna i ända i
glödande sol vid sin skrivmaskin och
trotsade urinvånarnas varningar och hänvisade
till van Gogh’s nog så farliga föredöme.

Det var en radikal förändring att från
havsluften och solglöden vid Medelhavet
komma till den finska krigsvinterns bom-

9—Ord och Bild, 55:0 årg.

ber och bitande köld. Denna förändring
blev ödesdiger för ett av arbete starkt
påfrestat nervsystem. Den heta strävan till
aktualitet, som präglat Vaaskivis
kulturhistoriska författarskap, förbyttes i det
sista skedet av hans skaparmöda i flykt
från nuet. Han hade själv själsligt förberett
sig för detta, men krigspsykosen drev
honom till en isolering, som knappast
kunde undgå att tära på hans självkänsla
och livslust. Hans sista arbetsdag förflöt
dels i Brahestads och Uleåborgs boreala
omgivningar, dels i Sverige, dit han var
tvungen att flytta två gånger under krigen.
Synbarligen började verklighetens konturer
småningom att suddas ut för honom: på
basen av egna astronomiska beräkningar
trodde han sig kunna vara förvissad om att
Jupiters och Saturnus’ konstellation som
brann på den mörka sensommarhimlen,
förebådade världens undergång. Man drar
sig också till minnes att de fientliga
bombplanen funno vägen till Vaaskivis avlägsna
fristad, Uleåborg, samma vecka han dog.

I denna ensamhet, fylld av sjukliga
fantasier, tornade Tiberius-romanens
mäktiga block upp sig till ett epos över den
romerska kejsartiden. Vaaskivi lär själv ha
sagt att man efter ett sådant verk aldrig
mera skriver något. Det är något av ett
under att han ännu hade krafter över att
ta i tu med ett nytt verk, vars stämning
var en helt annan än »Envåldshärskarens»
ödsligt ståtliga, blodröda, höstliga sken.
Också »Den heliga våren» har som bakgrund
den dalande hellenistiska kulturens brokiga
och massiva förfall. Men ur dess innersta
motiv ljuder den överjordiska melodin i
Genesarets morgnar. Vaaskivi har tjusats
av samma motsatsförhållande, samma
kontakt mellan Roms kalla statsbyggnad och
den väntan på uppenbarelsen som spirade
ur Galileens jungfruliga värld, som Spengler
tolkat i sitt oförgätliga Kristuskapitel. Ur
denna motsättning föddes »Den heliga
våren».

129

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:10:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1946/0153.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free