Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konstkrönika
en dylik utställningsform har sina vådor —
prisstoppet skrämmer givetvis bort många
goda konstnärer med relativt höga priser,
men genom att i huvudsak lita till den unga
och i vardande stadda konsten har man nått
många glädjande resultat. Ett gott
juryarbete har därvid spelat en viktig roll.
Ett annat problem gäller utsmyckningen av
samlingslokaler. I Nationalmuseum
anordnades redan 1941 i samarbete med Svenska
Slöjdföreningen och Folkets
Husföreningarnas Centralorganisation en utställning, kallad
Framtidens Folkets Hus, då bl. a. olika
utsmyckningsmöjligheter demonstrerades. 1945
var tiden mogen för en ny prövning av
hithörande frågor.
Sverige är ett föreningsbildandets förlovade
land. Nya typer av konstföreningar ha vuxit
upp som svampar ur jorden. Statens
förnämsta konstvårdande institution kan inte
stå likgiltig inför ett fenomen, som är på väg
att bli en folkrörelse.
Så dansade än det ena, än det andra in i
synfältet, rent konstpedagogiska problem
inte att förglömma. Vilket kunde vara
naturligare än att Nationalmuseum positivt
upptog vädjan från folkrörelsernas sida att hjälpa
till med realiserandet av ett stort upplagt
utställningsprojekt, som syftade till att göra
bredare lager av vårt folk mera konstsinnade ?
Något annat var väl knappast att vänta av
en institution, som i decennier genom
vandringsutställningar, föreläsningar, kurser m. m.
sökt föra vidare det 1915 av Richard Bergh
uppgjorda programmet att verka för
konstbildningens fördjupande i landet, och som i
samarbete med det 1930 konstituerade
Riksförbundet för bildande konst — vilket i början
av år 1946 sände iväg sin trettionionde
vandringsutställning — prövat en mängd olika
framkomstmöjligheter för kontakt med nva
befolkningslager. Att Svenska Slöjdföreningen
parallellt legat i selen för att genom olika
utställningar, utredningar och
propagandaåtgärder verka för de svenska hemmens
förnuftiga planering och anpassning efter sund
och god smak vittnar i grunden om samma
uppriktiga framstegsvilja. Så har genom
upprepade initiativ ett samhällsproblem av vital
betydelse baxats fram stycke för stycke, även
om oerhört mycket återstår att göra, innan
huvuddelen av vårt folk genomsyrats av en
hemkultur, som inte bara förgyller upp
fåtalets bostäder. När Hjalmar Branting en
gång yttrade: »Arbetarklassen har haft att ut-
föra en väldig kamp för höjandet av sin
ekonomiska standard och har för den skull icke haft
tid och krafter att i allt följa med den kulturella
utvecklingen. Men nu gäller det för Er unga
att gripa Er an med dettait —- då riktade han
en maning till nästa generation, som icke
förklingat ohörd. Kanske ändå van Goghs
skenbart så världsfrämmande önskan till slut
går mot sin uppfyllelse, om inte efter
bokstaven för hans egna bilders del, så dock
fattad i en vidare bemärkelse: riktig och
levande konst i arbetarhemmet och på
arbetsplatsen. I så fall menade den holländske
målaren och den svenske arbetarledaren
ungefär detsamma.
Det var många krafter som under intendent
Carl Nordenfalks ledning sökte ge form åt
utställningen God konst i hem och
samlingslokaler. Redan den hundrasidiga katalogen
gav en föreställning om mångfalden av de
angripna problemen. Smärre introduktioner
till olika avdelningar behandlade klart och
kortfattat vad det rörde sig om, och genom
att trolla med skärmar och ett delvis mycket
påkostat montage hade man lyckats
förvandla det gamla stülerska palatsets
utrymmen till en mycket stimulerande labyrint, i
vilken den röda tråden snodde sig fram i
många överraskande vindlingar. Vilken rolig
kontrast till den lugna och harmoniska
hängningen i mästerverksutställningen, där eliten
av svenska folkets konstmuseiskatter, nyss
framdragna ur evakueringsdepåns gruvhål,
spelade ut sin melodiska skönhet! Den
våldsammaste antitesen till allt detta bjöd God
konst-utställningens skräckinjagande
skampåle för hötorgskonst, vilken i en avdelning
varnade för det värsta i »utsmyckning» av
hemmet, som kunde tänkas.
Den mest imponerande avdelningen i God
konst-utställningen var väl den stora salen
med monumentalkonst. Här fanns utom en
teknisk demonstration av de vanligaste
metoderna för väggdekoration en utmärkt
exempelsamling, dels i kartonger till redan utförda
monumentalverk, bl. a. sådana som kommit
till utförande genom Statens Konstråds
tävlingar, dels i fotografier och fotomontage, det
verkningsfullaste sammanställt av Hilding
Linnqvist, illustrerande chokladfabriken
Marabous samling av målningar och skulpturer.
Mot en suggestiv rymd med farande vita
moln avtecknade sig skulpturerna av Erie
Gråte, Ivar Johnsson och Nils Möllerberg
samt målningarna av Linnqvist och AxeL
153
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
