Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Skärvor av en diktsamling. Av Gunnar Ekelöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnar Ekelöf
bränning på bränning frös med en rysning
av sten till skum mot stranden.
4. (Natt, Gagnef)
Ett stjärnfall gnistrar på himlen; var
det inte i mitt hjärta den stjärnan föll ner?
Tonerna sprutar i mitt inre, skumpärlor
som själens bränningar i vansinnig yra
kastar mot höjden.
Och solstrålarna dansar en rusig dans på
de skimrande pärlorna.
O du! du! du!
Mitt hjärta är inte nog, jag vacklar
berusad från vägkant till vägkant som mellan
två eldar, som mellan solar.
5-
. . . oändligheten finns — emedan den
fattas oss. . .
6.
Bortom de stora orörliga träden brusade
forsen entonigt. Genom det öppna fönstret
lyste molnen, i överjordisk pärlgrå skönhet,
och den vita aftonhimlen.
Jag är inte mera jag; det helas
meningslöshet är i mig. Tiden står stilla,
rummet finns inte mer. Min tankes tanke
svävar bort genom färglösa rymder,
speglande allt.
Stilla! — Jag svävar över havet, det
eviga, vars omätliga ytor försvinner i
fjärran töcken; okroppslig,
genomskinlig svävar min bild över havet, lätt
framåtlutad som galj onsbilden till ett
osynligt skepp. Med oändlig hastighet
färdas jag mot det evigt orörliga, ty
jag rör mig inte.
7-
En kall regnig afton satt jag inkrupen i
ett hörn av mig själv, hörde på regnet och
betraktade, orörlig och stirrande, sälgens
långa smidiga grenar som sakta vajar för
vinden.
Jag förfluten, grenarna närvarande.
8.
Jag känner cellen, urdjuret i mig; efter
miljoner och åter miljoner år har jag
återfunnit mig själv i en människa.
9. (Atlasområdet, höst)
En klocka ringer i fjärran, entonigt och
stilla, och plötsligt sticker en avlägsen
tågvissla sin fina nål genom tystnaden.
Över de grå hustaken välver sig den
mulna himlen och kvällsluft fläktar in
genom fönstret. Det susar svagt i trädens
kronor och några gula löv lösgör sig
varligt. Vid rökhorisonten bryter sig solen
dystert röd en sista gång genom molnen.
Det mörknar mer och mer.
Jag sitter och tänker på allt som är
långt borta. Klockan som ringer i fjärran,
entonigt och stilla, kallar mig till en
gudstjänst, jag vet inte när och inte var. Det
förefaller mig som om jag förlorat något
jag inte kan vara utan, men jag vet inte
vad det är. En stilla, vanmäktig smärta
sjuder upp inom mig och genomtränger
mig, men jag vet inte varför. Jag stänger
fönstret, jag håller händerna för öronen,
men obeveklig ljuder den milda
klockklangen fram ur mitt inre.
10.
Det är stjärnklart i kväll.
Luften är ren och kall.
Från månen flyter ett blekblått skimmer ner
över alla ting.
ii. (Råga Asa vari)
Skymningen dignade sakta ned över
snöfälten,
medan en ensam stämma nyckfullt
vemodigt höjde och sänkte sig över och under
en stor ensam orgelpunkt.
Utanför denna musik var allting
orörligt tyst, men vid minsta ljud utanför
hade himlen rämnat ner och bitarna
dansat fram över insjöisen.
168
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
