Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - En ny etapp i den franska humanismen. André Malraux: La Lutte avec l'Ange. Av Marcel Bouvier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En ny etapp i den franska humanismen
vid, bara en mänsklig massa. »Den sårade
mängden glider mot oss, vacklar på denna
upphöjda plats bland alla jordens upphöjda
platser, tills de snabbt bristande rösterna
bara likna tiggarnas böner som i forna tider
hörts vid portalen. . .» Dessa män äro inte
bara sårade franska fångar av 1940. De äro
en del av den eviga och universella
mänskligheten.
Dagen därpå fösas fångarna ihop i
utkanten av staden i ett läger inhägnat med
tagg-tråd. På vägen utanför drar det fram ett
dystert tåg av civila som återvända till sina
förstörda hem. Plötsligt kommer där en kvinna
som bär på en säck. Hon sticker handen i
den, hon ämnar kasta ett bröd över
taggtråden, men inför männen som trängas framför
henne, färdiga att slåss för att få bröd, ryggar
hon tillbaka. Längre fram, vid en grupp
som ser mindre förskräckande ut, kastar
hon sitt bröd och flyr »utan att se på männen
som sträcka sig fram, rivna blodiga av
taggarna, och fly de också med ett lösryckt
stycke bröd i handen».
Innanför det ofantliga lägret kastas den
stora namnlösa massan mellan hopp och
liknöjdhet. Men här sitter en man alldeles
ensam: »En ingenjörsoldat, inte ung, orörlig i
samma ställning, men med händerna korsade,
betraktar oavvänt en av stolparna. Han
känner att man ser på honom, vänder en
smula på huvudet. Jag väntar på att det
ska nötas ut. . . Vad? — Jag väntar bara
på att det ska nötas ut.» Mannen har »ett
gotiskt ansikte» som bär »seklers minne av
gisslet». Resignation, maktlöshet inför
gisslet. Å ena sidan män som inte längre äro
individer, som förlorat sin vilja och sin frihet,
å den andra en stark blind kraft som bara
framkallar stora vågor i mängden, liksom på
havet eller på slätten.
Redan på dessa första sidor framträder
en av de fundamentala motsättningarna i
Malraux’ tanke mellan den intellektuelle,
den »hos vilken en tanke om än så elementär
omfattar och reglerar hela livet», och de som
äro instängda där såsom en hjord »och som
ta dagen som den kommer sedan tusentals år».
Och från denna massa, som inte hör till
någon plats, någon tid, lösgör sig för diktaren
ett slags ljus. Han som sedan tio år tillbaka
endast sysslat med sökandet efter
människan, tänker på sin fars ord: »Det är inte
genom att i oändlighet skrapa på individen
som man till slut finner människan.» Sonen
erinrar sig de anteckningar hans far
efterlämnat, de minnen som professor Vincent
Berger kallade »möten med människan».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
