Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - En ny etapp i den franska humanismen. André Malraux: La Lutte avec l'Ange. Av Marcel Bouvier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Marcel
B o u v i e r
är Bergers andra möte med människan.
Ambulansen hade fört faderns lik till sjukhuset.
Döden tycks ännu vara närvarande i rummet.
Ljuden från byn stiga upp genom det öppna
fönstret. Och för andra gången på några
dagar tycks livet främmande för Vincent
Berger. »Och från blotta närvaron av dem
som gingo förbi, brådskande vandrare i
morgonsolen, lika och olika varandra som
trädens löv, tycktes det stiga upp en
hemlighet som inte bara kom från döden, ännu
på försåt bakom hans rygg, en hemlighet
som mindre var dödens än livets — en
hemlighet som inte skulle varit mindre smärtsam
om människan varit odödlig.»
Vad vi äro långt borta från filosofisk
meditation inför dödens hemlighet! Döden är
varken för Vincent Berger eller för Malraux
ett problem. Berger kände närvaron av ett
mysterium, likt en primitiv människa, som
inte kunde tänka rationellt. För att fatta
Malraux’ tanke i hela dess djup måste man
lägga märke till att Bergers hela förväntan
är riktad mot livet och inte mot döden, och
att hans förnuftsegenskaper inte äro honom
till någon hjälp för att genomtränga det
mysterium som nyss mött honom.
Vincent har en mycket originell farbror,
Walter Berger, en lärd historiker som i sitt
gamla priorat i Altenburg sammanför
intellektuella från hela världen för att låta dem
diskutera stora vetenskapliga och filosofiska
problem. Vincent inbjudes till ett av dessa
samtal i Altenburg, och det ämne som valts
för diskussionen är: »Människans
beständighet och metamorfos.»
Walter är en intellektuell. Han lever bland
böcker och konstverk. Även han söker
människan, men han söker henne i
människoandens verk. Han har också mött människan.
Det var i S:t Gotthardstunneln, i den mörka
tredjeklassvagn som förde den sinnessjuke
Friedrich Nietzsche från Turin till Basel.
Nietzsche började plötsligt sjunga sin sista
outgivna dikt »Venedig». Att höra denne man
sjunga, vars tärda ansikte man sett några
minuter tidigare, innan tåget kommit in i
tunneln, var sublimt. Så tystnade diktarens
stämma. Ljuset återkom. Och allt var som
förut. Men Walter hade upptäckt »någonting
viktigt». »I det fängelse varom Pascal talar
ha människorna lyckats hos sig själva hämta
ett svar som skänker odödlighet åt dem som
äro den värdiga.» Ja, där bor livets stora
mysterium, enligt Walter. . . »ur detta fäng-
else hämta vi tillräckligt mäktiga bilder för
att förneka vår intighet. . .»
Men vi känna klart att detta svar inte är
tillräckligt för Vincent Berger och Malraux.
Kanske främst därför att det kommer från
en intellektuell. De ana i sitt famlande
sökande efter människan ett annat mäktigare
och allmängiltigare rättfärdigande för livet.
Kanske skall det uppenbaras under den
diskussion som skall äga rum mellan gästerna i
Altenburg.
Diskussionen inleddes av Thirard, en
fransman: »Min son är knappast femton år och jag
sade nyligen till honom en smula oförsiktigt,
à propos jag vet inte vad: ’det är inte på det
sättet man lär känna människorna!’ Varpå
han svarade: ’jaså, hur då?’» Inför denna
fråga från en femton års gosse uppstod ett
ögonblicks besvärad tystnad, men eftersom
vi befinna oss i ett samkväm av intellektuella
strömmar det snart svar från alla håll:
Moliére, Pascal, Hegel, Goethe, Shakespeare,
Cervantes. Det är hos dessa snillen, vilka
också de ha begivit sig ut att söka människan,
som vi skola upptäcka människans natur och
grunderna för hennes liv och handlande.
Men det är två tyskar, Stieglitz och
Mollberg, vilka ge oss de svar som skola väcka
ett djupt gensvar i Vincent Bergers själ.
Stieglitz berättar för de närvarande om en
man (det är fråga om honom själv), som hade
suttit i fängelse och som blev tillfrågad om
vad han kunnat läsa, vilka böcker »som
stodo sig inför fängelset». Mannen som var
utestängd från samvaron med sina
medmänniskor hade i sin ensamhet och tack vare
sin ensamhet upptäckt att tre böcker stodo
sig inför fängelset: Robinson Crusoe, Don
Quixote, Idioten. Tre män hade ryckts bort
ur samhället, Robinson genom ett
skeppsbrott, Don Quixote av vurmigheten, fursten
av sin egen natur. Alla tre kämpa för att
återvinna gemenskapen med sina
medmänniskor, den förste genom sitt arbete, den
andre genom sin dröm, den tredje genom
sin helighet. Det är en och samma roman
som skrivits av Daniel Defoe, Cervantes och
Dostojevskij: människans kamp för att
genombryta sin ensamhets stängsel. Det
behövdes en fånge för att fullt förstå vad
som var gemensamt och evigt i dessa tre
böcker. De äro eviga därför att miljoner
människor i dem mer eller mindre dunkelt
känna igen sin egen kamp, därför att världen
är full av obebodda öar.
174
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
